italienskagrammatik

Italienskans subjektspronomen är io, tu, lui, lei, noi, voi och loro: jag, du, han, hon, vi, ni och de. De talar om vem meningen handlar om, men utelämnas ofta eftersom verbformen och sammanhanget redan visar vem som avses: Parlo italiano betyder ”Jag talar italienska”. Vid artigt tilltal till en person används Lei, med samma verbform som ”han” och ”hon”: Lei parla inglese? betyder ”Talar ni engelska?” till en person.

Alla italienska substantiv, alltså ord för exempelvis saker, personer och företeelser, har genus: maskulinum eller femininum. Ord på -o är oftast maskulina, som il libro (boken), och ord på -a är oftast feminina, som la casa (huset). Det finns vanliga undantag, bland annat il problema (problemet) och la mano (handen), så lär dig helst varje nytt substantiv tillsammans med dess artikel.

Italienska bildar oftast plural (flertal) genom att byta ut ordets sista vokal: libro → libri (bok → böcker), casa → case (hus → hus) och notte → notti (natt → nätter). Huvudmönstren är -o → -i, feminint -a → -e och -e → -i. Vissa ord behöver en stavningsändring, som amica → amiche (väninna → väninnor), medan andra är oregelbundna, som uomo → uomini (man → män).

Det italienska grundalfabetet har 21 bokstäver, men även j, k, w, x och y används i bland annat lånord och namn. Stavningen ger oftast god hjälp med uttalet: c och g ändrar ljud framför e och i, medan ch och gh behåller k- respektive g-ljudet. Dubbla konsonanter uttalas längre än enkla och kan ändra ordets betydelse, som i pala (spade) och palla (boll).

Ciao betyder både ”hej” och ”hej då” i informella sammanhang; buongiorno är ett artigare sätt att hälsa under dagens tidigare del. Med ecco visar du fram något: Ecco il menu betyder ”Här är menyn”. För att säga ”inte” sätter du non före verbet: Non capisco betyder ”Jag förstår inte”; per favore, grazie och prego hjälper dig att be om något, tacka och svara på tack.

Italienskans bestämda artiklar är il, lo, la, l’, i, gli och le och motsvarar ofta svenskans ändelser i boken, huset och böckerna. Vilken form du väljer beror på ordets grammatiska kön, om det är ett eller flera och hur ordet direkt efter artikeln börjar. Lär dig särskilt paren il → i, lo → gli, l’ → gli för maskulina ord och la/l’ → le för feminina ord.

Italienskans obestämda artiklar motsvarar oftast svenskans en och ett: un libro betyder ”en bok”, uno studente ”en student”, una casa ”ett hus” och un’amica ”en väninna”. Valet beror på ordets italienska genus och hur ordet direkt efter artikeln börjar. Framför ett maskulint ord som börjar med vokal används un utan apostrof; framför ett feminint vokalord används un’ med apostrof.

I italienska skrivs di, a, da, in och su ihop med en efterföljande bestämd artikel: di + il → del, a + la → alla, in + il → nel. Dessa former kallas preposizioni articolate, här sammansatta prepositioner. Välj först rätt preposition och rätt artikel, och slå sedan ihop dem: sul tavolo betyder ”på bordet”.

Essere betyder ”att vara” och böjs i nutid sono, sei, è, siamo, siete, sono. Du använder det för att säga vem någon är, var någon kommer ifrån, hur någon är eller mår och vad klockan är: Sono di Roma – ”Jag är från Rom”. Till skillnad från svenskans är ändras formen efter vem meningen handlar om, och ord som motsvarar jag och vi kan oftast utelämnas.

Avere betyder ”ha” och böjs i nutid ho, hai, ha, abbiamo, avete, hanno. Italienskan använder också verbet där svenskan ofta har ”vara”: Ho fame betyder ”Jag är hungrig”, och Ho vent'anni betyder ”Jag är tjugo år”. Lär dig därför både verbformerna och hela uttryck som avere bisogno di, ”behöva”.

För att böja ett regelbundet italienskt verb på -are i presens (nutidsform) tar du bort -are och lägger till -o, -i, -a, -iamo, -ate, -ano. Av parlare, ”att tala”, får du alltså parlo, parli, parla, parliamo, parlate, parlano. Till skillnad från svenskans ”jag talar, du talar, vi talar” visar den italienska verbändelsen vem som gör något, så ord som io (jag) och noi (vi) kan ofta utelämnas.

Regelbundna italienska verb på -ere får ändelserna -o, -i, -e, -iamo, -ete, -ono i presens, alltså när man talar om nutid. Ta bort -ere från grundformen och lägg till rätt ändelse: scrivere → scrivo (jag skriver), scriviamo (vi skriver). Till skillnad från svenskans ”skriver” ändras alltså den italienska verbformen beroende på vem som skriver.

För att böja dormire och andra verb på -ire utan -isc- i presens, alltså den form som bland annat används om nutid, tar du bort -ire och lägger till -o, -i, -e, -iamo, -ite, -ono. Då får du dormo, dormi, dorme, dormiamo, dormite, dormono: jag sover, du sover, han eller hon sover, vi sover, ni sover, de sover. Samma mönster gäller för partire (åka iväg), sentire (höra, känna) och aprire (öppna), men inte för alla italienska verb som slutar på -ire.

Vissa italienska verb på -ire får -isc- mellan stammen och ändelsen i presens, alltså när man talar om vad som händer nu eller brukar hända. Tillägget finns i formerna för io, tu, lui/lei och loro, men inte för noi och voi: finisco, finisci, finisce, finiamo, finite, finiscono. Lär dig därför både grundformen och jagformen: finire – finisco (avsluta – jag avslutar).

Potere betyder ofta kunna eller få: det handlar om att något är möjligt eller tillåtet. I presens (nutidsformen) heter det posso, puoi, può, possiamo, potete, possono och följs direkt av infinitiv (verbets grundform): Posso entrare? betyder ”Får jag komma in?”. Sätt non före den böjda formen för att neka: Non posso venire betyder ”Jag kan inte komma”.

Volere betyder ”vilja” och böjs i nutid voglio, vuoi, vuole, vogliamo, volete, vogliono. Efter verbet kan du sätta en sak, som i Voglio un caffè – ”Jag vill ha en kaffe”, eller ett verb i grundform, som i Voglio partire – ”Jag vill åka”. Sätt inget ord motsvarande ”att” mellan verben, och välj gärna vorrei, ”jag skulle vilja ha”, när du beställer något artigt.

Dovere uttrycker att någon måste eller behöver göra något: Devo studiare betyder ”Jag måste plugga”. I presens, den verbform som oftast beskriver nutid, heter det devo, devi, deve, dobbiamo, dovete, devono. Därefter kommer nästa verb i infinitiv, alltså grundformen, som studiare eller partire, utan något ord som motsvarar svenskans ”att”.

Andare betyder oftast ”gå” eller ”åka”, medan venire betyder ”komma”: Vado al lavoro = ”Jag åker till jobbet” och Vengo da te = ”Jag kommer hem till dig”. Välj venire när rörelsen går mot den som talar, den man talar med eller en plats där någon av dem ska vara; annars är andare ofta rätt. Båda verben har oregelbundna former som behöver läras in: vado, vai, va, andiamo, andate, vanno respektive vengo, vieni, viene, veniamo, venite, vengono.

Fare betyder ofta ”göra” eller ”tillverka”, men ingår också i uttryck som fare colazione (äta frukost) och fare la spesa (handla mat). I presens, alltså nutidsformen, heter det faccio, fai, fa, facciamo, fate, fanno. Vid väder använder du formen fa: Fa caldo oggi betyder ”Det är varmt i dag”.

Stare används bland annat för att säga hur någon mår, att någon stannar på en plats och att en handling pågår. I presens (nutidsformen) heter det sto, stai, sta, stiamo, state, stanno: Sto bene betyder ”Jag mår bra”, medan Sto mangiando betyder ”Jag håller på att äta”. Översätt alltså inte automatiskt svenskans ”är” med stare: italienskans vanliga verb för ”vara” är essere.

Dare betyder ”ge” och böjs i presens (nutidsformen): do, dai, dà, diamo, date, danno. I Ti do il libro betyder ti ”dig”: ”Jag ger dig boken.” Lär dig också hela uttryck, till exempel dare una mano (hjälpa till), dare fastidio (störa) och dare del tu (dua).

Sapere används för att veta något och för att kunna göra något man har lärt sig: So la risposta betyder ”Jag vet svaret” och So nuotare betyder ”Jag kan simma”. Conoscere används för att känna någon eller vara bekant med något: Conosco Maria betyder ”Jag känner Maria”. Svenskans skillnad mellan veta, kunna och känna ger alltså en bra utgångspunkt, men ordet kunna behöver extra eftertanke.

På italienska säger du mi piace när du tycker om en sak eller en aktivitet och mi piacciono när du tycker om flera saker: Mi piace la pizza betyder ”Jag tycker om pizza”, medan Mi piacciono i film betyder ”Jag tycker om filmer”. Det är det omtyckta, inte personen som tycker, som styr verbformen. Byt mi mot exempelvis ti för ”du” eller ci för ”vi”, men välj fortfarande piace eller piacciono efter det som någon tycker om.

Italienska reflexiva verb används med mi, ti, si, ci, vi, si, beroende på vem som gör något: mi lavo betyder ”jag tvättar mig” och ci laviamo betyder ”vi tvättar oss”. I vanliga meningar i nutid står det lilla ordet före verbet, till skillnad från svenskans ”tvättar mig”. Lär dig hela uttrycket tillsammans: chiamarsi betyder ”heta”, svegliarsi ”vakna” och addormentarsi ”somna”.

C'è betyder ”det finns” när du talar om en person, en sak eller något som inte räknas styckvis: C'è un problema – ”Det finns ett problem”. Ci sono används när det finns flera: Ci sono molte persone – ”Det finns många människor”. Frågor har samma ordföljd, och för att neka sätter du non framför: Non c'è niente – ”Det finns ingenting”.

Italienska adjektiv, alltså ord som beskriver någon eller något, anpassas efter ordet de beskriver: un ragazzo alto betyder ”en lång pojke”, medan una ragazza alta betyder ”en lång flicka”. Adjektiv på -o har normalt fyra former: alto, alta, alti, alte. Adjektiv på -e har två: grande i ental och grandi i flertal, oavsett kön. Som enkel nybörjarregel kan du sätta beskrivande adjektiv efter ordet de beskriver.

Bello betyder oftast ”vacker” eller ”fin”, medan buono betyder ”bra” eller ”god”. Direkt före ett substantiv, ett ord för exempelvis en person eller en sak, får de särskilda former: un bel ragazzo (en stilig kille), una bell’idea (en fin idé), un buon amico (en god vän). Bello följer mönstret för den bestämda artikeln, medan buono i ental följer mönstret för den obestämda artikeln. Efter substantivet används de vanliga formerna, som i un ragazzo bello och un amico buono.

Italienskans possessiva adjektiv, ord som motsvarar min, din och vår, får sin form efter det som någon äger eller har en relation till: il mio libro (min bok), men la mia macchina (min bil). Vanligen står en bestämd artikel framför, som il eller la. Med vanliga släktord i ental utelämnas artikeln oftast: mia madre (min mamma), men loro (deras) behåller den: la loro madre (deras mamma).

Questo betyder ungefär ”den här” eller ”det här”, medan quello betyder ”den där” eller ”det där”. Framför ett namn på något böjs questo som questo, questa, questi, queste, men quello får former som quel libro, ”den där boken”, och quegli studenti, ”de där studenterna”. När orden står självständigt används de fulla formerna: Preferisco quello, ”Jag föredrar den där”.

I italienska står adjektiv (ord som beskriver något, till exempel stor eller röd) oftast efter substantivet, alltså ordet för en sak eller person: una casa grande betyder ”ett stort hus”. Vanliga adjektiv som bello, buono, grande, piccolo, nuovo, vecchio och giovane kan också stå före. Placeringen kan påverka betydelsen: un uomo povero är en fattig man, medan un pover'uomo är en stackars man.

Italienskans a används bland annat med städer och i uttryck som a scuola (i eller till skolan), medan in används med länder: in Italia (i eller till Italien). Di uttrycker ofta tillhörighet, innehåll eller ursprung med essere, och da anger bland annat varifrån någon kommer eller att man är hos någon. Välj inte efter ett enskilt svenskt ord: svenskans ”i”, ”till” och ”från” motsvaras av olika italienska prepositioner beroende på sammanhanget.

Con betyder ofta ”med”, su ”på” och per ”för”, medan tra och fra kan betyda ”mellan”, ”bland” eller ”om” vid framtida tid. Tra och fra har samma betydelse: Arrivo tra dieci minuti betyder ”Jag kommer om tio minuter”. När su står före en bestämd artikel skrivs orden ihop, till exempel su + il = sul: Il libro è sul tavolo betyder ”Boken ligger på bordet”.

På italienska kan samma ordföljd användas i ett påstående och en ja/nej-fråga: Abiti qui. betyder ”Du bor här”, medan Abiti qui? betyder ”Bor du här?”. I tal visar tonfallet att du frågar, och i skrift används frågetecken. När du vill ha mer information använder du frågeord som chi (vem), che cosa/cosa/che (vad), dove (var eller vart), quando (när), come (hur) och perché (varför).

Quanto, quanta, quanti, quante frågar efter mängd eller antal: Quanta acqua vuoi? betyder ”Hur mycket vatten vill du ha?” och Quanti biglietti vuoi? betyder ”Hur många biljetter vill du ha?”. Formen följer det italienska ordet för det du frågar om. Quale och quali frågar i stället vilket eller vilka alternativ någon menar: Quale preferisci? betyder ”Vilken föredrar du?”.

Italienska grundtal anger antal: uno, due, tre betyder ”ett, två, tre”. Talen från 21 till 99 skrivs ihop, och tiotalets sista vokal faller bort framför uno och otto: ventuno (tjugoett), quarantotto (fyrtioåtta). Talet ett heter uno när du räknar, men får former som un libro (en bok) och una casa (ett hus) framför ord för saker och personer.

Italienska ordningstal anger plats i en ordning: primo betyder ”första”, secondo ”andra” och terzo ”tredje”. De ändrar ändelse efter ordet de hör till: il primo giorno är ”den första dagen”, men la prima volta är ”den första gången”. Grundmönstret är -o, -a, -i, -e: primo, prima, primi, prime.

På italienska säger du È l’una för ”klockan är ett” och Sono le due, le tre… för övriga timmar. ”Halv fyra” är le tre e mezza, alltså tre och en halv, medan ”klockan fyra” som tid för en aktivitet blir alle quattro. En enstaka måndag heter normalt lunedì, måndagar som vana il lunedì, och ”den 15 augusti” il 15 agosto.

Sempre betyder ”alltid”, spesso ”ofta” och non … mai ”aldrig”: Non mangio mai carne betyder ”Jag äter aldrig kött”. Ord som oggi (i dag), domani (i morgon) och adesso (nu) talar om när något händer. Börja med att sätta frekvensordet efter verbet, som i Vado sempre al bar – ”Jag går alltid till kaféet” – och tidsordet först eller sist i meningen.

Italienska platsadverb talar om var någon är eller vart någon rör sig: qui/qua betyder här eller hit, lì/là där eller dit. Vicino, lontano, dentro, fuori, sopra och sotto anger närhet, avstånd och läge. Till skillnad från svenskan använder italienskan ofta samma ord för befintlighet och riktning: Sono qui betyder ”Jag är här”, medan Vieni qui! betyder ”Kom hit!”.

Molto, troppo, poco och tanto böjs när de anger mängden av något: molti amici betyder ”många vänner” och poca acqua betyder ”lite vatten”. När orden i stället förstärker en egenskap eller beskriver hur mycket någon gör något, ändras de inte: molto bella betyder ”mycket vacker” och mangi troppo betyder ”du äter för mycket”. Börja alltså med att fråga vad mängdordet hör ihop med, inte med att välja ändelse.

Italienska direkta objektspronomen ersätter den person eller sak som handlingen gäller: Compro il pane (Jag köper brödet) blir Lo compro (Jag köper det). Former som mi, ti, lo, la, ci, vi, li, le står normalt före det böjda verbet, till skillnad från svenskans ”jag köper det”. Vid infinitiv, verbets grundform, kan pronomenet fogas till slutet: Voglio vederti betyder ”Jag vill träffa dig”.

Italienskans indirekta objektspronomen anger ofta vem som får något eller vem något riktas till: Ti scrivo betyder ”Jag skriver till dig”. Grundformerna är mi, ti, gli, le, ci, vi och gli för flera personer; vid artigt tilltal används Le. De står normalt före det böjda verbet: Le regalo un libro – ”Jag ger henne en bok i present”.

På italienska använder du e för att lägga till, o eller oppure för att ge alternativ och ma eller però för att uttrycka en motsättning. Perché ger en orsak, quindi visar en följd och anche betyder ”också” eller ”även”. Börja med att välja vilket samband du vill uttrycka: Resto a casa perché sono stanco betyder ”Jag stannar hemma eftersom jag är trött”.

Passato prossimo används för att berätta om avslutade händelser och bildas med ett hjälpverb, avere eller essere, och ett perfekt particip, verbformen som uttrycker själva handlingen: ho mangiato betyder ”jag har ätit” eller ”jag åt”. Med essere anpassas participets ändelse efter vem eller vilka meningen handlar om: Marco è arrivato, ”Marco har kommit”, men Anna è arrivata, ”Anna har kommit”. Börja med de två mönstren ho mangiato och sono andato/andata och lär dig hjälpverbet tillsammans med varje nytt verb.

Många vanliga italienska verb har ett oregelbundet perfektparticip, den verbform som bland annat används för att berätta vad någon har gjort: fare → fatto, scrivere → scritto, leggere → letto. Lär dig formerna tillsammans med ett hjälpverb, alltså verbet som hjälper till att bilda uttrycket: ho fatto betyder ”jag har gjort”. Med essere anpassas participets ändelse efter vem eller vad meningen handlar om: Marco è stato a Roma, men Anna è stata a Roma.

Vissa italienska verb bildar passato prossimo, en verbform för att berätta om det förflutna, med essere: sono arrivata betyder ”jag kom fram” när en kvinna talar. Konstruktionen består av en nutidsform av essere och ett perfektparticip, alltså en form som arrivato, ”anländ”. Participets ändelse följer subjektet, den eller det som meningen handlar om: lui è arrivato, ”han kom fram”, men lei è arrivata, ”hon kom fram”.

Reflexiva verb bildar passato prossimo, en vanlig dåtidsform, med essere: mi sono svegliato betyder ”jag vaknade”, sagt av en man, och mi sono svegliata är motsvarande form för en kvinna. Ordningen är reflexivt pronomen + böjd form av essere + particip, där pronomenet är det lilla ord som motsvarar exempelvis ”mig” och participet är verbformen som uttrycker själva handlingen. Participets ändelse anpassas efter vem eller vilka meningen handlar om: -o, -a, -i eller -e.

Med essere böjs perfekt particip normalt efter subjektet, alltså den eller det som meningen handlar om: Maria è arrivata – Maria har kommit. Med avere är formen normalt oförändrad: Ho visto Maria – jag har sett Maria. Men när lo, la, li, le står före hjälpverbet som direkt objekt måste participet anpassas: L’ho vista – jag har sett henne; Li abbiamo invitati – vi har bjudit in dem.

Italienskans del, dello, della, dell’, dei, degli och delle anger en obestämd mängd eller ett obestämt antal: del pane betyder ”bröd” eller ”lite bröd”, och delle mele betyder ”äpplen” eller ”några äpplen”. De kallas partitiva artiklar och bildas av di tillsammans med en bestämd artikel. Välj form efter ordets grammatiska kön, antal och inledningsljud – inte efter om du skulle säga ”lite” eller ”några” på svenska.

Ne ersätter något som redan är känt och som du anger en mängd av: Vuoi delle mele? Ne voglio due – ”Vill du ha äpplen? Jag vill ha två.” Antalet eller mängden står kvar, medan ne visar vad mängden gäller. Ordet kan också ersätta ett uttryck med di, som i Ne parliamo domani – ”Vi pratar om det i morgon.”

Ci ersätter en plats som redan är känd och motsvarar ofta svenskans där eller dit: Vai al cinema? Sì, ci vado stasera. – ”Ska du på bio? Ja, jag ska dit i kväll.” Det står vanligen före verbet, inte efter som svenskans ”dit”. Samma lilla ord finns också i uttryck som ci vuole – ”det behövs” eller ”det tar” – där det inte längre syftar på en konkret plats.

För att säga att du kunde, ville eller måste göra något vid ett bestämt tillfälle använder italienskan ofta potere, volere och dovere i passato prossimo: ho potuto parlare betyder ”jag kunde prata”. Grundregeln är att välja samma hjälpverb som verbet efter modalverbet skulle ha haft: ho dovuto mangiare men sono dovuta partire. Med essere ändras också ändelsen efter den som gör något; med avere är potuto, voluto och dovuto normalt oförändrade. I vanligt språk förekommer även avere med exempelvis venire: Non ho potuto venire är korrekt.

Qualche betyder ”någon/några” men följs alltid av ett ord i ental: qualche domanda – ”några frågor”. Alcuni/alcune betyder också ”några” och används i flertal, medan ogni betyder ”varje” och kräver ental. Tutto (”all/hela”), altro (”annan/ytterligare”) och certo (”viss”) böjs efter ordet de hör till.

Qualcuno betyder ”någon”, qualcosa ”något”, nessuno ”ingen” och niente/nulla ”inget”. När ett nekande ord står efter verbet behövs normalt också non: Non vedo nessuno betyder ”Jag ser ingen”. Ognuno betyder ”var och en” och används med verb i ental, medan tutto betyder ”allt” och tutti ”alla”.

Med italienskans passato prossimo står già, ancora, mai, sempre och appena oftast mellan hjälpverbet och participet, alltså mellan de två verbdelarna: Ho già mangiato – ”Jag har redan ätit”. Non … ancora betyder ”inte … än”, medan non … mai betyder ”aldrig”. I frågor betyder mai ofta ”någon gång”: Sei mai stato a Venezia? – ”Har du någon gång varit i Venedig?”

Quando betyder ”när”, mentre ”medan”, dopo che ”efter att” och appena ”så snart som”. Med prima che uttrycker du ”innan”, medan finché kan betyda både ”så länge som” och, ofta tillsammans med non, ”tills”. Börja med att skilja mellan det som händer samtidigt och det som händer i följd; lär dig sedan verbmönstren, särskilt efter prima che.

Che motsvarar ofta svenskans som: Il libro che leggo betyder ”boken som jag läser”. Ordet används både om personer och saker och ändrar aldrig form. Det kan stå för den som gör något eller för den som handlingen riktas mot, men i vanlig standarditalienska måste che vara med även när svenskans ”som” kan utelämnas.

Stare per + infinitiv betyder att någon är på väg att göra något eller att något strax ska hända: Sto per uscire betyder ”Jag ska precis gå ut”. Infinitiv är verbets grundform, till exempel uscire, ”gå ut”. Med stavo per flyttar du samma situation till det förflutna: Stavo per chiamarti, ”Jag skulle precis ringa dig”.

Med bisogna, basta, sembra, pare och occorre kan du uttrycka vad som behövs, räcker eller verkar vara fallet utan att ange en bestämd person som handlar. I opersonliga konstruktioner står verbet i tredje person singular, alltså samma form som med ”han” eller ”hon”, men utan något motsvarande svenskt ”det”: Bisogna aspettare betyder ”Man måste vänta”. Börja med verbet följt av infinitiv, verbets grundform; längre fram kan du använda che och en hel sats.

Imperfetto är en dåtidsform som beskriver hur något var, vad som brukade hända eller vad som pågick vid ett visst tillfälle: ero (jag var), giocavo (jag lekte/brukade leka), dormivo (jag sov). Formen visar situationen inifrån, utan att framhäva dess början eller slut. Svenskans ”jag läste” kan därför motsvara både leggevo, när läsningen var bakgrund, och ho letto, när man berättar om läsningen som en avslutad händelse.

Passato prossimo presenterar en händelse som en avgränsad helhet: Ho letto il giornale – ”Jag läste tidningen.” Imperfetto visar vad som pågick, brukade hända eller utgjorde bakgrunden: Leggevo il giornale – ”Jag satt och läste tidningen.” Ofta behövs båda: Leggevo quando è arrivata Anna – ”Jag satt och läste när Anna kom.” Skillnaden gäller hur du berättar om det förflutna, inte bara hur länge något varade.

Italienskans futuro semplice uttrycker framtid med ett enda böjt verb: partirò betyder ”jag ska åka”. Till verbets framtidsstam lägger du ändelserna -ò, -ai, -à, -emo, -ete, -anno; några vanliga stammar är sar- från essere (vara), avr- från avere (ha) och andr- från andare (gå, åka). Formen kan också uttrycka en gissning om nuet: Saranno le dieci betyder ”Klockan är nog tio”.

Italiensk konditionalis presens, condizionale presente, används för önskemål, artiga frågor, råd och tänkta situationer: vorrei betyder ”jag skulle vilja”, potrei ”jag skulle kunna” och dovrei ofta ”jag borde”. Formen bygger på samma stam som futurum, men får ändelserna -ei, -esti, -ebbe, -emmo, -este, -ebbero. Svenskans ”skulle” motsvarar däremot inte alltid konditionalis presens: sammanhanget avgör vilken italiensk form som behövs.

Imperativ är verbformen för uppmaningar: Ascolta! betyder ”Lyssna!”. På italienska väljer du form efter vem du talar till: ascolta till någon du duar, ascolti vid artigt tilltal med Lei och ascoltate till flera. En nekande uppmaning till tu bildas med non + infinitiv, verbets grundform: Non parlare! – ”Prata inte!”. Små ord som betyder exempelvis ”mig” eller ”det” sätts normalt efter en jakande uppmaning, dimmi – ”säg mig”, men före verbet med Lei: mi dica.

När två korta pronomen står tillsammans i italienskan kommer mottagaren normalt först och saken sedan: Me lo dai? betyder ”Ger du mig den?”. Framför lo, la, li, le och ne blir mi, ti, ci, vi till me, te, ce, ve, medan gli och le får formen glie- och skrivs ihop med nästa pronomen: glielo, gliela, glieli, gliele, gliene. Gruppen står vanligen före det böjda verbet, men kan också fästas sist på exempelvis en infinitiv: Puoi darmelo? – ”Kan du ge mig den?”

Italienska relativa pronomen binder ihop en beskrivning med ett ord som redan nämnts: la persona che aspetta betyder ”personen som väntar”. Använd che för den som gör något eller det som handlingen gäller direkt, och preposition + cui för samband som ”med vilken”, ”om vilken” eller ”i vilken”. Il quale, la quale, i quali, le quali är tydligare och ofta mer formella alternativ som anpassas efter ordet de syftar på.

Ci syftar ofta på en plats eller något man tänker på eller tror på: Ci vado domani betyder ”Jag åker dit i morgon”. Ne syftar ofta på något med di eller på det man anger en mängd av: Ne ho due betyder ”Jag har två”. Välj efter det italienska uttrycket som ersätts, inte efter om svenskan råkar använda ”det”, ”där” eller inget ord alls.

Italienskans betonade pronomen är me, te, lui, lei, Lei, noi, voi, loro: självständiga former som används efter prepositioner och när en person framhävs. Säg per te – ”till dig” – och Scelgo te – ”Jag väljer dig”, med tonvikt på just dig. De är inte utbytbara ord för ord mot obetonade former som mi och ti: både placeringen och ibland en preposition måste ändras. Efter ecco finns både självständiga uttryck som Ecco lui! och vanliga sammanskrivna former som Eccolo! – ”Där är han!”

Italienskan bildar oftast komparativ, alltså former som uttrycker en jämförelse, med più (mer) eller meno (mindre): più grande betyder ”större”. När två personer eller saker jämförs används vanligen di: Roma è più grande di Firenze – ”Rom är större än Florens”. När två egenskaper, handlingar eller alternativ ställs mot varandra används ofta che: È più facile leggere che scrivere – ”Det är lättare att läsa än att skriva”. Vanliga oregelbundna former är migliore, peggiore, maggiore och minore.

Italienskan skiljer mellan relativ superlativ, som pekar ut någon eller något inom en grupp, och absolut superlativ, som bara förstärker en egenskap. Il ristorante più caro della città betyder ”stadens dyraste restaurang”, medan un ristorante carissimo betyder ”en mycket dyr restaurang”. För ”allra mest” eller ”allra minst” använder du alltså bestämd artikel och più eller meno; för ”väldigt” använder du ofta ändelsen -issimo eller molto.

Sättsadverb beskriver hur något görs: Parla lentamente betyder ”Han eller hon talar långsamt”. Många italienska sättsadverb bildas genom att lägga -mente till adjektivets feminina form: lento → lenta → lentamente. Vid vanliga adjektiv på -le och -re faller slutets e ofta bort: facile → facilmente, regolare → regolarmente. Adverbet böjs inte, och några av de vanligaste orden måste läras in separat: bene betyder ”bra” och male betyder ”dåligt”.

När ett villkor framställs som verkligt eller fullt möjligt använder italienskan se (om) med vanliga påståendeformer: Se piove, resto a casa – ”Om det regnar stannar jag hemma.” Villkoret kan stå i presens eller futurum, och följden kan vara ett påstående om nutid eller framtid eller en uppmaning. Även futurum direkt efter se är korrekt: Se verrai, ti mostrerò la città – ”Om du kommer ska jag visa dig staden.”

Italienskan använder stare + gerundio för att framhäva att något håller på att hända: Sto studiando italiano betyder ”Jag håller på att plugga italienska”. Böj stare efter vem som gör något och när det händer, men låt gerundioformen vara oförändrad: sto studiando, ”jag håller på att plugga”, och stavamo studiando, ”vi höll på att plugga”. Vanliga verbformer kan också beskriva något som pågår; konstruktionen behövs när själva pågåendet ska stå i centrum.

Italiensk infinitiv (verbets grundform, som parlare, ”tala”) kan beteckna en handling som en sak eller ett begrepp: Il sapere è potere betyder ”Kunskap är makt”. Den kan stå både med och utan artikel: Leggere è utile betyder ”Att läsa är nyttigt”. Lär dig också de vanliga mönstren prima di + infinitiv, dopo + sammansatt infinitiv och per + infinitiv: före något, efter något respektive för att göra något.

Si + verb i tredje person singular används för att säga vad man gör i allmänhet: In Italia si mangia bene betyder ”I Italien äter man gott”. Verbet har alltså samma form som med lui eller lei, men syftar inte på någon bestämd person. Med essere och ett beskrivande ord används däremot normalt plural: Si è stanchi, ”Man är trött”. I sammansatta tidsformer används essere: Si è parlato, ”Man har pratat”.

Med si + verb i tredje person kan italienskan uttrycka att något säljs, används eller görs utan att säga vem som gör det: Si vendono appartamenti betyder ”Lägenheter säljs”. Verbet rättar sig efter det som säljs eller görs: Si vende una casa – ”Ett hus säljs”, men Si vendono due case – ”Två hus säljs”. Konstruktionen kallas si passivante och motsvarar ofta svenskans passiv på -s.

Congiuntivo presente, presens konjunktiv, används ofta efter uttryck för åsikter, önskemål, tvivel och känslor: Penso che sia una buona idea betyder ”Jag tycker att det är en bra idé”. Formen visar hur någon förhåller sig till innehållet, inte bara när något händer. Lär dig därför hela mönster som penso che + konjunktiv och voglio che + konjunktiv, inte bara enskilda böjningar.

Congiuntivo passato bildas med avere eller essere i presens konjunktiv + perfekt particip: abbia capito, sia partita. Formen används i sammanhang som kräver konjunktiv och visar att något redan har hänt eller ska vara avslutat vid en viss tidpunkt. Spero che abbiate capito betyder ”Jag hoppas att ni har förstått”.

Congiuntivo imperfetto är imperfekt konjunktiv, en verbform som bland annat används efter tankar och önskningar i dåtid: Pensavo che fosse italiano – ”Jag trodde att han var italienare”. Den används också för önskemål med vorrei och tänkta villkor: Se avessi tempo, viaggerei di più – ”Om jag hade tid skulle jag resa mer”. Ändelserna är -assi, -essi, -issi, men namnet till trots syftar formen inte alltid på förfluten tid.

Congiuntivo trapassato bildas med avessi eller fossi och ett perfekt particip, alltså en form som mangiato (ätit) eller partito (rest). Formen används bland annat om något som redan hade hänt när någon tänkte, trodde eller kände något: Pensavo che fosse già partito – ”Jag trodde att han redan hade åkt”. Den används också för ouppfyllda villkor och önskningar om det förflutna: Se avessi saputo… – ”Om jag hade vetat …”.

Condizionale passato bildas med avrei, avresti … eller sarei, saresti … och ett perfekt particip, alltså en form som mangiato eller partito: Avrei chiamato betyder ”Jag skulle ha ringt”. Formen används för sådant som kunde ha hänt, önskningar som inte uppfylldes och händelser som låg i framtiden sett från en tidigare tidpunkt. I det sista fallet översätter svenskan ofta utan ”ha”: Ha detto che sarebbe arrivato betyder ”Han sa att han skulle komma”.

För ett tänkt villkor i nutid eller framtid använder italienskan se + congiuntivo imperfetto, följt av condizionale presente: Se avessi tempo, viaggerei – ”Om jag hade tid skulle jag resa”. Den första verbformen presenterar förutsättningen som tänkt, den andra uttrycker vad som skulle följa av den. Trots namnet imperfetto behöver meningen alltså inte handla om det förflutna.

Italiensk passiv bildas med essere + perfekt particip (en verbform som scritto, ”skriven”): La lettera è stata scritta betyder ”Brevet har skrivits”. Participet anpassas till det som meningen handlar om, och den som utför handlingen kan anges med da, ”av”. Venire framhäver en handling, medan andare ofta uttrycker att något måste göras: Questo lavoro va fatto subito, ”Det här arbetet måste göras genast”.

Fare + infinitiv uttrycker att någon får en handling att ske: Faccio riparare la macchina betyder ”Jag låter reparera bilen”. Infinitiv är verbets grundform, som riparare, ”reparera”; det är fare som böjs. Personen som utför handlingen anges normalt som direkt objekt när inget annat direkt objekt finns, men med a när handlingen redan har ett sådant: Faccio entrare Luca, ”Jag låter Luca komma in”, men Faccio leggere il contratto a Luca, ”Jag låter Luca läsa avtalet”.

Lasciare + infinitiv betyder att låta någon göra något eller att inte hindra det som sker: Lasciami parlare! betyder ”Låt mig prata!”. Infinitiv är verbets grundform, till exempel parlare (prata). Korta pronomen som mi och lo står normalt före ett böjt lasciare, men sätts efter och skrivs ihop med en jakande uppmaning: Mi lasci parlare? (Låter du mig prata?) men Lasciami parlare!.

Indirekt tal återger innehållet i någons ord utan att citera dem: Sono stanco (jag är trött) blir Ha detto che era stanco (han sa att han var trött). När anföringsverbet, alltså verbet som anger att någon säger eller frågar något, står i dåtid flyttas ofta även den återgivna handlingen bakåt: presens blir imperfekt, perfekt blir pluskvamperfekt och framtid blir dåtidskonditionalis, motsvarigheten till ”skulle göra”. Anpassa också vem orden syftar på och vad ”här”, ”i dag” och ”i morgon” betyder i den nya situationen.

Underordnande konjunktioner binder en bisats, en sats som hör till en annan sats, till resten av meningen: de uttrycker exempelvis orsak, tid eller syfte. I italienska följs siccome och dato che normalt av indikativ, verbets vanliga berättande former, medan benché, affinché och prima che kräver konjunktiv, en särskild verbform som bland annat används efter vissa bisatsinledare. Perché kan ta båda: Resto perché piove betyder ”Jag stannar eftersom det regnar”, men Parlo piano perché tu possa dormire betyder ”Jag talar tyst för att du ska kunna sova”.

Italienska textbindande uttryck visar hur tankar hör ihop: inoltre lägger till något, tuttavia markerar en invändning och pertanto anger en följd. Med in primo luogo, infine och in conclusione hjälper du läsaren att följa textens upplägg. Välj uttryck efter sambandet mellan tankarna, inte bara för att variera språket.

Italienskt gerundium, till exempel parlando (talande, genom att tala), kan uttrycka orsak, sätt, tid eller villkor utan att sambandet skrivs ut med ett bindeord. Enkel form beskriver ofta något som gäller samtidigt som resten av meningen; sammansatt form, som avendo finito (efter att ha blivit färdig), markerar att något redan har hänt. Vanligen är det samma person som gör båda sakerna: Essendo stanco, sono andato a letto betyder ”Eftersom jag var trött gick jag och lade mig”.

Italienskt presens particip är en verbform som främst används för att beskriva något eller benämna någon: acqua corrente betyder ”rinnande vatten” och un cantante betyder ”en sångare”. Formen slutar vanligen på -ante eller -ente, och i plural på -anti eller -enti. Den påminner om svenskans ord på -ande och -ende, men används inte fritt för att uttrycka allt som någon håller på med.

Trapassato prossimo motsvarar oftast svenskans hade gjort och visar att något redan hade hänt vid en viss tidpunkt i det förflutna. Formen byggs med avevo, avevi … eller ero, eri … följt av verbets particip, alltså en form som mangiato eller partito. Quando sono arrivato, era già partita betyder ”När jag kom fram hade hon redan åkt”: hennes avresa ligger före min ankomst.

Chi betyder ”den som” eller ”de som” och syftar på personer, medan ciò che och quello che betyder ”det som” eller ”vad”. Il che syftar tillbaka på ett helt påstående och motsvarar ofta svenskans ”vilket”. För ”vars” använder italienskan il cui, la cui, i cui, le cui: artikeln väljs efter det som tillhör någon, inte efter ägaren.

Passato remoto är en enkel dåtidsform: ett enda böjt verb återger en avslutad händelse som berättaren betraktar som avskild från nuet. Du möter formen i historiska skildringar, romaner och även i tal, särskilt i delar av södra Italien: Dante nacque nel 1265 betyder ”Dante föddes år 1265”. Valet mellan passato remoto och passato prossimo beror inte bara på hur länge sedan något hände, utan också på berättarperspektiv, texttyp och regionala vanor.

Trapassato remoto uttrycker att något hade avslutats före nästa händelse i en berättelse om det förflutna. Formen består av avere eller essere i passato remoto plus ett perfekt particip, alltså en form som finito eller arrivato: Dopo che ebbe finito, partì – ”När han hade blivit klar gav han sig av”. Du möter den främst i litterärt berättande efter uttryck som dopo che, quando och appena, vanligen tillsammans med passato remoto i resten av meningen.

Futuro anteriore bildas med futurum av avere eller essere och ett perfekt particip, verbformen som i finito (avslutat) och partito (rest iväg). Formen anger antingen något som kommer att vara avslutat vid en framtida tidpunkt eller en gissning om något som redan har hänt. Avrò finito kan betyda ”jag kommer att ha avslutat”, medan avrà dimenticato ofta betyder ”han eller hon har nog glömt”.

När du föreställer dig ett annat förflutet använder italienskan normalt se + congiuntivo trapassato i villkoret och condizionale passato i följden: Se avessi saputo, sarei venuto – ”Om jag hade vetat, skulle jag ha kommit.” Det första är en verbform för ett tänkt, redan passerat villkor; det andra uttrycker vad som skulle ha hänt. Om följden i stället gäller nu används condizionale presente: Se avessi studiato, ora lo saprei – ”Om jag hade pluggat, skulle jag kunna det nu.”

Italiensk konjunktiv är en verbform som bland annat uttrycker önskningar och osäkerhet. Den kan stå i en självständig mening, utan någon överordnad sats: Magari potessi venire! betyder ”Om jag ändå kunde komma!”, medan Che sia vero? betyder ”Kan det vara sant?”. Vid önskningar och uppmaningar används ofta che eller magari, men i uttryck som Sapessi! – ”Om du bara visste!” – behövs inget inledande ord.

Italiensk sammansatt infinitiv, infinito composto, bildas med avere eller essere + perfekt particip, alltså en form som mangiato eller arrivato: aver mangiato betyder ”ha ätit” och essere arrivato ”ha kommit fram”. Formen visar normalt att något har skett före en annan handling: Dopo aver mangiato, siamo usciti – ”Efter att ha ätit gick vi ut”. Med essere anpassas participets ändelse efter vem det handlar om: arrivato, arrivata, arrivati, arrivate.

Italienskan kan uttrycka en avslutad händelse med perfekt particip (en verbform som finito, ”avslutad”) och ett eget subjekt, utan hjälpverb: Finita la lezione, uscirono betyder ”När lektionen var slut gick de ut”. Participet böjs efter det som avslutas eller händer: finita la lezione, men finiti i compiti. Konstruktionen är vanlig framför allt i skriven italienska och motsvaras ofta av en svensk sats med ”när”, ”sedan” eller ”efter att”.

Vid dislokation placeras en del av meningen först eller sist som ett särskilt samtalsämne, medan ett pronomen knyter den till resten: Il libro, l’ho letto – ”Boken, den har jag läst”. Vid vänsterdislokation kommer ämnet först; vid högerdislokation kommer det sist: L’ho letto, il libro – ”Jag har läst den, boken”. Konstruktionerna är vanliga i tal och handlar främst om hur information ordnas, inte om att något måste sägas med extra stark betoning.

Italiensk utbrytning, frase scissa, lyfter fram en del av meningen med en form av essere och oftast che: È Marco che ha chiamato – ”Det är Marco som har ringt.” Det liknar svenskans ”det är … som”, men italienskan anpassar verbet efter personen: Sono io che ho chiamato – ”Det är jag som har ringt.” En närliggande konstruktion börjar med quello che: Quello che mi serve è tempo – ”Det jag behöver är tid.”

Italiensk tempusföljd handlar om två saker: vilken tid huvudverbet placerar oss i och om bisatsens händelse sker samtidigt, tidigare eller senare. Efter penso används till exempel sia för samtidighet och sia stato för något tidigare; efter pensavo blir motsvarande former fosse och fosse stato. För något senare sett från dåtiden används ofta sarebbe stato, men efter önskan, krav och rädsla kan congiuntivo imperfetto också syfta framåt.

Formell italienska anpassar tilltal, ordval och meningsbyggnad till exempelvis yrkesmejl, myndighetskontakter och offentliga anföranden. Till en enskild person används ofta Lei, och vanliga redskap är artiga önskemål, passiv och opersonliga formuleringar: Le scrivo per chiederLe un chiarimento betyder ”Jag skriver för att be er om ett förtydligande”. Formellt betyder däremot inte att varje mening måste vara lång eller att alla dåtidsformer ska bytas mot passato remoto.

Italienska idiom är fasta uttryck vars betydelse inte alltid går att räkna ut från de enskilda orden: Non sta né in cielo né in terra betyder ”Det är helt orimligt”. Lär dig uttryckets betydelse, fasta ord och typiska användning tillsammans. Verbet böjs vanligtvis efter sammanhanget, men bildspråket kan sällan ändras fritt.

Italienska pronominala verb består av ett verb och ett eller flera småord som tillsammans får en egen betydelse: farcela betyder ”klara det”, andarsene ”ge sig av” och prendersela ”ta illa upp”. Småorden är en del av uttrycket och kan inte bara strykas: Ce l’ho fatta! betyder ”Jag klarade det!”. Lär därför in hela uttrycket, men också hur småorden ändras när olika personer gör något.

När något var framtida sett från en tidpunkt i det förflutna använder italienskan normalt condizionale passato, en sammansatt verbform som sarebbe tornato eller avresti capito. Disse che sarebbe tornato betyder ”Han sa att han skulle komma tillbaka” – inte automatiskt att han aldrig kom tillbaka. Svenskans skulle + verb motsvaras alltså här av en form som till utseendet kan påminna om ”skulle ha gjort”.

Italienska litterära former är ord och böjningar som ger en text en högtidlig, berättande eller ålderdomlig ton: egli betyder ”han”, dir är en kortform av dire och non v’è dubbio betyder ”det råder inget tvivel”. Alla sådana former är inte föråldrade: flera förekommer fortfarande i sakprosa, fasta uttryck och vanligt tal. Det viktigaste är att kunna känna igen dem och bedöma tonen, inte att byta ut vardagliga former mot äldre överallt.

En anakolut är ett konstruktionsbrott: en mening börjar enligt ett grammatiskt mönster men fortsätter enligt ett annat. I italienskt tal kan ett ämne först lyftas fram och sedan tas upp på nytt: Quell'uomo, non mi fido di lui – ”Den där mannen, honom litar jag inte på.” Sådana ämnesinledningar ligger nära vanlig framflyttning av en meningsdel, men alla meningar med ett inledande ämne är inte anakoluter i strikt mening. På C2-nivå är det framför allt viktigt att kunna uppfatta skillnaden och bedöma vad som passar i sammanhanget.

Italienska kan ändra den vanliga ordföljden för att visa vad samtalet handlar om och vad som är särskilt viktigt: Questo, lo sapevo già betyder ”Det där visste jag redan”, medan QUESTO volevo dirti framhäver ”just det här”. Skillnaden ligger inte bara i ordens placering utan också i betoningen, sammanhanget och eventuella små pronomen som lo. Markerad ordföljd är därför inte fri ommöblering av ord, utan ett sätt att styra hur lyssnaren tar emot informationen.

En komplex italiensk mening får sin tydlighet av hur satserna hör ihop, inte av hur lång den är. Hitta huvudbudskapet, skilj mellan tillägg på samma nivå och bisatser som ligger inuti andra bisatser, och välj verbform utifrån varje sats närmaste sammanhang. Du kan placera huvudbudskapet sist för att bygga upp en slutsats eller först för att göra meningen lättare att följa.

Italienskans infinita verbformer är former som inte i sig anger person: scrivere (skriva), scrivendo (skrivande, medan någon skriver) och scritto (skriven). De kan ersätta längre satser, men läsaren måste fortfarande förstå vem som handlar och hur händelserna hänger ihop. I Avendo letto il rapporto, possiamo decidere (Eftersom vi har läst rapporten kan vi fatta beslut) är det vi som har läst; i Letto il rapporto, la discussione riprese (När rapporten hade lästs återupptogs diskussionen) hör letto i stället ihop med rapporten.

Italienskans sapere uttrycker ofta att man kan något genom kunskap eller färdighet, medan potere handlar om möjlighet eller tillåtelse. Dovere kan betyda både ”måste göra” och ”måste nog vara”; sammanhanget avgör om det gäller ett krav eller en slutsats. Former som potrei, dovrebbe och volevo kan dessutom göra ett yttrande försiktigare, utan att alltid uttrycka ett verkligt villkor eller förfluten tid.

Vardaglig italienska, registro colloquiale, är det lediga språk som används i samtal och personliga meddelanden. Ord som tipo och cioè, upprepningar som simpatico simpatico och förenklade meningsbyggnader hjälper talaren att tänka högt, förstärka något eller skapa kontakt. Alla sådana drag är inte slang eller fel, men vissa passar betydligt bättre mellan vänner än i en arbetsansökan.

Italienska låter olika och använder delvis olika ord beroende på var den talas. I norra Italien dominerar ofta passato prossimo även för avlägsna händelser, medan passato remoto lever kvar mer i vardagstal i delar av södern; ord som anguria och cocomero kan båda betyda vattenmelon. Se sådana skillnader som tendenser, inte som regler för alla invånare i ett område, och skilj regional italienska från Italiens lokala språk och dialekter.

Byråkratisk italienska är språket i myndighetsbrev, blanketter, föreskrifter och många juridiska handlingar. Typiska drag är uttryck som Si comunica che… (Härmed meddelas att …), långa substantivfraser och formuleringar där den som handlar inte nämns. Målet är att kunna urskilja vem som ska göra vad, på vilka villkor och när – inte att själv skriva så krångligt som möjligt.

Italienskan kan återge någons ord direkt, sammanfatta dem indirekt eller låta en persons tankar färga berättarens språk genom fri indirekt anföring. Historiskt presens gör förflutna händelser närvarande, medan citattecken också kan markera att ett ord diskuteras eller används med förbehåll. För att tolka texten behöver du därför fråga både vem som talar och vems perspektiv orden uttrycker.