tyskagrammatik

Tyskans subjektspronomen är ich, du, er, sie, es, wir, ihr, sie och Sie. De står i nominativ, den kasusform som används för subjektet – den eller det som meningen säger något om: Wir lernen Deutsch betyder ”Vi lär oss tyska”. Pronomenet hör ihop med en bestämd verbform, och sie kan betyda både ”hon” och ”de”, medan Sie med stor bokstav används vid artigt tilltal till en eller flera personer.

Tyskans bestämda artiklar i nominativ är der för maskulina ord, die för feminina ord och das för neutrala ord; i plural används die för alla tre grupperna. Nominativ är den kasusform som bland annat används för subjektet, alltså den eller det som meningen säger något om: Der Mann schläft betyder ”Mannen sover”. Lär dig därför nya ord tillsammans med artikeln: der Tisch, die Lampe, das Buch — bordet, lampan, boken.

I nominativ, formen som bland annat används för den som gör något i en mening, heter den obestämda artikeln ein framför maskulina och neutrala ord och eine framför feminina ord. När du nekar använder du kein, keine, kein i samma ordning: ein Hund – kein Hund, en hund – ingen hund. I plural, alltså när det handlar om flera, finns ingen obestämd artikel, men den nekande formen är keine: Kinder – keine Kinder, barn – inga barn.

Sein betyder ”vara”, och i presens (nutidsformen) heter det ich bin, du bist, er/sie/es ist, wir sind, ihr seid, sie/Sie sind. Svenskans är är likadant oavsett vem meningen handlar om, men på tyska måste formen passa personen: Ich bin müde betyder ”Jag är trött”, medan Wir sind müde betyder ”Vi är trötta”. Lär därför in personen och verbformen tillsammans.

Haben betyder oftast ha och böjs i presens (nutidsform): ich habe, du hast, er/sie/es hat, wir haben, ihr habt, sie/Sie haben. Till skillnad från svenskans har ändrar alltså det tyska verbet form efter vem meningen handlar om. Lär dig särskilt du hast och er hat, där bokstaven b försvinner, och uttrycket Hunger haben, som motsvarar svenskans vara hungrig.

Regelbundna tyska verb i presens (nutidsformen) bildas med en verbstam och en personändelse: ta bort -en från lernen och lägg till -e, -st, -t, -en, -t, -en. Då får du ich lerne – jag lär mig, du lernst – du lär dig, och så vidare. Till skillnad från svenskan ändras alltså verbformen efter vem som gör något; vissa stammar behöver dessutom ett extra e, som i du arbeitest – du arbetar.

Vissa tyska verb byter vokal i presens (nutidsformen) när de hör ihop med du eller er/sie/es: du sprichst (du talar), sie liest (hon läser), er fährt (han åker). De tre viktigaste mönstren är e → i, e → ie och a → ä. Med ich, wir, ihr och sie/Sie behåller dessa verb grundformens vokal: ich spreche (jag talar), wir fahren (vi åker).

Ackusativ är en kasusform (en grammatisk form som visar ett ords roll i meningen) som bland annat används för direkt objekt: den eller det som någon ser, köper eller har. Bland tyskans bestämda och obestämda artiklar ändras bara maskulinum i singular från nominativ till ackusativ: der → den, ein → einen. Därför heter det Ich sehe den Mann – ”Jag ser mannen” – men Ich sehe die Frau – ”Jag ser kvinnan”.

Tyskans ackusativpronomen är mich, dich, ihn, sie, es, uns, euch, sie och Sie. De används bland annat som direkt objekt, alltså den eller det som någon ser, känner eller söker: Er sieht mich betyder ”Han ser mig”. Svenskans skillnad mellan ”jag” och ”mig” hjälper dig att förstå grundidén, men tyskan skiljer dessutom mellan olika slags objekt.

Använd kein när du nekar ett substantiv (ett ord för exempelvis en sak eller en person) som annars skulle ha ein/eine eller stå utan artikel: Das ist kein Hund – ”Det är ingen hund”. Använd nicht för att neka en handling, en egenskap eller en annan del av meningen: Ich verstehe nicht – ”Jag förstår inte”. Kein böjs, medan nicht alltid har samma form; placeringen av nicht beror på vad du vill neka.

I en vanlig tysk huvudsats som uttrycker ett påstående står det böjda verbet på andra plats: Ich trinke Kaffee – ”Jag dricker kaffe”. Platsen räknas i satsdelar, alltså sammanhängande delar av meningen, inte i enskilda ord. Börjar du med något annat än subjektet får du samma omvända ordföljd som på svenska: Heute arbeite ich – ”I dag arbetar jag”.

I en vanlig tysk ja- eller nej-fråga står det böjda verbet först: Kommst du morgen? betyder ”Kommer du i morgon?”. Grundmönstret är verb + subjekt + resten, precis som i svenska ”Har du tid?”: Hast du Zeit?. Om meningen innehåller flera verb står bara det böjda verbet först; den andra verbdelen står normalt sist.

Tyska frågor med frågeord börjar normalt med det du vill veta: wer (vem), was (vad), wo (var), wann (när), warum (varför), wie (hur), woher (varifrån) eller wohin (vart). Därefter kommer det böjda verbet: Wo wohnst du? – ”Var bor du?” Grundmönstret liknar svenskans: frågeord + böjt verb + den som gör något + resten. Om frågeordet självt anger vem som gör något behövs inget extra ord för personen: Wer kommt? – ”Vem kommer?”

Können betyder oftast ”kunna”, medan müssen betyder ”måste” eller ”behöva”. I en vanlig påståendesats böjer du modalverbet efter vem som gör något och placerar det andra verbet i grundform sist: Ich kann schwimmen – ”Jag kan simma”; Du musst arbeiten – ”Du måste arbeta”. Lägg inte till zu, och kom ihåg att nicht müssen betyder inte behöva, inte ”inte få”.

Wollen uttrycker vad någon vill, mögen vad någon tycker om och möchten vad någon skulle vilja ha eller göra. Jämför Ich will Kaffee (Jag vill ha kaffe), Ich mag Kaffee (Jag tycker om kaffe) och Ich möchte Kaffee (Jag skulle vilja ha kaffe). När ett annat verb följer står det normalt sist i en vanlig påståendesats: Ich möchte Kaffee trinken – Jag skulle vilja dricka kaffe.

Tyska ord som mein (min), dein (din) och unser (vår) står framför det man talar om: mein Buch betyder ”min bok”. Grundformen visar vem något tillhör, medan ändelsen styrs av ordet som kommer efter och dess roll i meningen: mein Buch, meine Tasche, mit meinem Bruder. Börja med mein/dein/sein … framför ord med der eller das och meine/deine/seine … framför ord med die i grundformen.

Tyska adjektiv som beskriver hur någon eller något är efter sein (vara), werden (bli) eller bleiben (förbli) får ingen böjningsändelse: Das Wetter ist schön betyder ”Vädret är fint”. Samma adjektivform används oavsett om du talar om en person, ett föremål eller flera saker: Sie ist müde – ”Hon är trött”; Wir sind müde – ”Vi är trötta”. Till skillnad från svenskan ändras alltså inte adjektivet i den här användningen.

Tyska platsprepositioner visar var någon är, vart någon ska eller varifrån någon kommer. Lär dig skillnaden mellan in der Schule (i skolan), nach Hause (hem) och aus Italien (från Italien). Efter in, an och auf används dativ för läge och ackusativ för riktning till en plats; bei, nach, zu, aus och von följs däremot av dativ, även när någon förflyttar sig.

Använd um vid klockslag, am vid veckodagar och datum och im vid månader och årstider: um acht Uhr – klockan åtta, am Montag – på måndag, im Sommer – på sommaren. Von … bis anger från när till när, seit anger en startpunkt eller en tid som något har pågått, och vor och nach betyder före respektive efter. När du räknar bakåt från nu betyder vor zwei Tagen ”för två dagar sedan”, medan seit zwei Tagen betyder ”sedan två dagar tillbaka” och normalt beskriver något som fortfarande gäller.

I tyska tal från 21 till 99 säger man entalet före tiotalet: einundzwanzig betyder 21, ungefär ”ett och tjugo”. Klockan fungerar däremot ofta som på svenska: halb drei är halv tre, alltså 14.30 eller 02.30. Använd um vid klockslag, am vid veckodagar och datum och im vid månader: um acht Uhr = klockan åtta, am Montag = på måndag och im Mai = i maj.

Tyska löst sammansatta verb delas när de står som böjt verb i en huvudsats, alltså en sats som kan stå själv: Ich stehe um 7 Uhr auf. betyder ”Jag stiger upp klockan sju”. Verbdelen böjs efter vem som gör något, medan förleden, här auf, placeras i slutet av satsen. I grundformen skrivs delarna ihop: aufstehen, ”stiga upp”.

Tysk imperativ används för uppmaningar: Komm! (Kom!), Kommt! (Kom!, till flera) och Kommen Sie! (Kom!, vid artigt tilltal). Med du används oftast verbstammen utan personord, med ihr används samma verbform som i nutid men utan ihr, och vid artigt tilltal står Sie efter verbet. Ett löst prefix hamnar sist: Macht die Tür zu! (Stäng dörren!, till flera).

Und, aber, oder, denn och sondern binder ihop ord eller satser utan att själva ändra ordföljden. I ett vanligt påstående står det böjda verbet fortfarande på andra plats i varje huvudsats, alltså i varje sats som kan stå som en egen mening. Aber betyder oftast ”men”, medan sondern används för att rätta något som först har nekats: Nicht heute, sondern morgen – ”Inte i dag, utan i morgon”.

Es gibt betyder oftast det finns och följs av ackusativ, alltså den form som vissa tyska ord får efter bland annat detta uttryck: Es gibt einen Park – ”Det finns en park”. Formen gibt är densamma oavsett om det finns en sak eller flera: Es gibt viele Leute – ”Det finns många människor”. Frågor börjar ofta med Gibt es …?, och för att säga att något inte finns använder du vanligen kein i rätt form.

På tyska uttrycker du att du tycker om att göra något med ett vanligt verb och gern: Ich lese gern betyder ”Jag tycker om att läsa”. Med lieber säger du vad du hellre gör, och med am liebsten vad du allra helst gör. Verbet böjs som vanligt, men de tre uttrycken ändrar inte form efter vem som gör något.

Tyska reflexiva pronomen visar att en handling gäller samma person som utför den: Ich wasche mich betyder ”Jag tvättar mig”. I ackusativ är formerna mich, dich, sich, uns, euch, sich, och vid artigt tilltal med Sie används också sich. Lär dig pronomenet tillsammans med verbet: sich freuen betyder ”vara glad”, trots att svenskan inte har något ”sig” där.

Tyska tidsadverb talar om när något händer eller hur ofta: heute betyder ”i dag”, jetzt ”nu” och immer ”alltid”. Orden böjs inte och används normalt utan något extra ord framför. Börjar du en vanlig påståendesats med ett tidsadverb kommer verbet direkt efter, precis som i svenskan: Heute bin ich müde – ”I dag är jag trött”.

Tyska substantiv (ord för personer, saker och företeelser) bildar plural, alltså flertal, på flera sätt: med -e, -(e)n, -er, -s, med omljud eller utan någon synlig förändring. Lär därför in varje nytt ord tillsammans med dess plural: das Buch – die Bücher (boken – böckerna). Den bestämda artikeln är die i plural i grundformen, oavsett om ordet har der, die eller das i singular, alltså ental.

Dürfen handlar främst om tillåtelse: Darf ich hier rauchen? betyder ”Får jag röka här?”. Nicht dürfen betyder ”inte få”, alltså ett förbud, medan sollen oftast återger vad någon vill, säger eller förväntar sig att man ska göra: Du sollst mehr schlafen – ”Du ska sova mer”. För ett mjukare råd används ofta sollte: Du solltest mehr schlafen – ”Du borde sova mer”.

Dieser, diese, dieses pekar ut någon eller något och motsvarar ofta svenska den här, det här, de här. Formen följer det tyska ordets grammatiska kön, antal och roll i meningen: dieses Buch betyder ”den här boken”, men diesen Mann betyder ”den här mannen” när mannen är den man exempelvis ser. Jener, jene, jenes böjs på samma sätt och kan betyda ”den där, det där, de där”, men används betydligt mindre i vanligt samtal.

Tyska substantiv (ord för till exempel personer, saker och företeelser) har ett av tre genus, alltså grammatiska kön: maskulinum, femininum eller neutrum. Lär dig varje ord tillsammans med dess bestämda artikel, det lilla ordet framför substantivet: der Tisch (bordet), die Lampe (lampan), das Buch (boken). Ändelser som -ung och -chen ger säkra ledtrådar, men många ord måste läras in som en helhet med artikeln.

Tyska verb med oskiljbara prefix, till exempel besuchen, erzählen och verstehen, behåller sin första del när de böjs: Er besucht seine Oma betyder ”Han besöker sin mormor eller farmor”. Prefixet flyttas alltså inte till slutet av meningen. De klassiska prefixen är be-, emp-, ent-, er-, ge-, miss-, ver- och zer-; längre fram behöver du också veta att dessa verb normalt bildar sitt perfektparticip utan ett extra ge-.

Tyska platsadverb berättar var någon eller något finns: hier betyder ”här”, dort ”där borta”, oben ”uppe” och draußen ”ute”. De ändrar inte form: Ich bin hier betyder ”Jag är här”. Skilj på plats och riktning, precis som i svenskans ”uppe–upp” och ”inne–in”: oben anger plats, medan nach oben anger riktning uppåt.

Tyskans Sie är ett artigt tilltal till en eller flera personer som du inte är på du-basis med. Det skrivs alltid med stor bokstav och har samma verbform som sie i betydelsen ”de”: Sie kommen, ”ni kommer”, och Sie sind, ”ni är”. Till en obekant vuxen i en formell situation är Sie oftast ett tryggt förstaval; byt till du när ni har kommit överens om det eller sammanhanget tydligt är informellt.

Tyska werden betyder bli när det beskriver en förändring: Ich werde müde betyder ”Jag blir trött”. I presens, alltså den verbform som bland annat används om nutid, böjs det ich werde, du wirst, er/sie/es wird, wir werden, ihr werdet, sie/Sie werden. Skilj på Es ist kalt (Det är kallt) och Es wird kalt (Det blir kallt): det första beskriver ett tillstånd, det andra en förändring.

Wissen betyder veta och används framför allt om fakta och information. I presens, alltså nutidsformen, heter det ich weiß, du weißt, er/sie/es weiß, wir wissen, ihr wisst, sie/Sie wissen. Lär dig särskilt Ich weiß es nicht – ”Jag vet inte” – och Weißt du …? – ”Vet du …?”

Tysk perfekt bildas för de flesta verb med en böjd form av haben och Partizip II, verbformen som motsvarar exempelvis svenskans ätit eller spelat: Ich habe gegessen betyder ”Jag har ätit”. I en vanlig påståendesats står haben på andra plats och participet sist: Wir haben gestern Karten gespielt – ”Vi spelade kort i går”. Tysk perfekt används ofta även där svenskan väljer åt, arbetade eller spelade.

Tyskans perfekt bildas med ett hjälpverb (ett verb som hjälper till att bilda en verbform) och ett perfektparticip, som gegangen i Ich bin gegangen – ”Jag har gått”. Använd sein med många verb som beskriver att någon förflyttar sig eller övergår till ett nytt tillstånd, och med bland annat bleiben, sein och werden. Svenskan säger vanligen ”har” även här, men tyskan kräver exempelvis Ich bin gegangen, inte Ich habe gegangen.

Tyskans Partizip II, perfekt particip, är verbformen i exempelvis Ich habe gekocht – ”Jag har lagat mat”. Regelbundna verb bildar den oftast med ge- + stam + -t, som machen → gemacht, medan starka verb vanligen slutar på -en, som schreiben → geschrieben. Vissa verb saknar ge-, till exempel verstehen → verstanden och studieren → studiert; vid avskiljbara förleder hamnar det i mitten, som i einkaufen → eingekauft.

I dativ heter den bestämda artikeln dem, der, dem i singular och den i plural: dem Mann, der Frau, dem Kind, den Kindern. Den obestämda artikeln blir einem, einer, einem. Dativ används bland annat för den som får något och efter vissa verb och prepositioner: Ich gebe dem Kind ein Buch betyder ”Jag ger barnet en bok”.

Tyskans personliga pronomen i dativ är mir, dir, ihm, ihr, ihm, uns, euch, ihnen och det artiga Ihnen. De ersätter personer eller saker där ett verb eller en preposition kräver dativ: Kannst du mir helfen? betyder ”Kan du hjälpa mig?”. Svenskans ”mig” kan alltså motsvaras av både mich och mir – det är den tyska konstruktionen som avgör vilken form du behöver.

Efter vissa tyska verb står den person eller sak som verbet riktar sig mot i dativ, en kasusform som bland annat syns i mir, dir och dem Mann. Lär dig framför allt helfen (hjälpa), danken (tacka), gefallen (tilltala), gehören (tillhöra), schmecken (smaka) och passen (passa) tillsammans med dativformen. Det heter Ich helfe dir – ”Jag hjälper dig” – och Das Essen schmeckt mir – ”Jag tycker att maten smakar gott”.

Tyskans in, an, auf, über, unter, vor, hinter, neben och zwischen används med ackusativ när de anger ett mål eller en riktning och med dativ när de anger var något finns eller sker. Ackusativ och dativ är kasus, alltså former som bland annat syns på orden framför ett substantiv. Jämför Ich lege das Buch auf den Tisch – ”Jag lägger boken på bordet” – med Das Buch liegt auf dem Tisch – ”Boken ligger på bordet”. Rörelse räcker inte som förklaring: att springa omkring inne i ett rum beskrivs med dativ.

Efter en bestämd artikel, alltså former av der, die, das, får ett tyskt adjektiv framför ett substantiv ändelsen -e eller -en. Använd -e i nominativ singular och i ackusativ femininum och neutrum; i alla andra rutor i böjningstabellen används -en. Jämför der große Mann (den långe mannen), die kleine Katze (den lilla katten) och mit dem neuen Auto (med den nya bilen).

Efter ein och eine får ett tyskt adjektiv en ändelse som beror på substantivets grammatiska kön och uppgift i meningen: ein großer Mann (en lång man), eine neue Tasche (en ny väska), mit einem alten Freund (med en gammal vän). När artikeln saknar ändelse måste adjektivet visa mer information, som -er i ein großer Mann och -es i ein kleines Kind. Samma mönster används efter kein och ägandeord som mein och dein.

Weil betyder ”eftersom” eller ”för att” och anger en orsak; dass betyder ”att” och inleder innehållet i exempelvis en tanke eller ett påstående. Båda inleder en bisats, en sats som hör ihop med en annan sats, och i vanlig tysk skriftspråksordföljd står det böjda verbet sist: Ich bleibe zu Hause, weil ich krank bin. — ”Jag stannar hemma eftersom jag är sjuk.” Sätt komma mellan huvudsatsen och bisatsen.

Tyskans wenn betyder ”om” vid ett villkor och ”när” vid en tidpunkt eller något återkommande; ob betyder ”om” när innehållet är en fråga som kan besvaras med ja eller nej. Jämför Wenn ich Zeit habe, komme ich – ”Om jag har tid kommer jag” – med Ich weiß nicht, ob er kommt – ”Jag vet inte om han kommer”. Båda orden inleder en bisats, en sats som är en del av en större mening, där det böjda verbet normalt står sist.

Tysk komparativ, formen som uttrycker exempelvis ”snabbare” eller ”bättre”, bildas oftast med -er: schnell → schneller. När du anger vad du jämför med använder du als, som motsvarar svenskans ”än”: Sie läuft schneller als er – ”Hon springer snabbare än han”. Några vanliga ord ändrar också vokal, som groß → größer, eller har en oregelbunden form, som gut → besser.

Tysk superlativ uttrycker att någon eller något ligger högst på en skala: störst, snabbast eller bäst. Utan ett efterföljande substantiv används ofta am + adjektiv med -sten: Dieses Auto fährt am schnellsten – ”Den här bilen går snabbast”. Framför ett substantiv används en böjd form: das schnellste Auto – ”den snabbaste bilen”. Några mycket vanliga ord är oregelbundna, framför allt gut – besser – am besten.

De tyska prepositionerna durch, für, gegen, ohne och um styr ackusativ, en kasusform som bland annat syns i den, einen och dich: für dich betyder ”för dig”, och durch den Park betyder ”genom parken”. Det är prepositionen som bestämmer formen, oavsett om meningen handlar om rörelse eller stillhet. Även bis och entlang hör till området, men kräver särskilda regler: bis Freitag betyder ”till fredag”, och den Fluss entlang betyder ”längs floden”.

De tyska prepositionerna aus, bei, mit, nach, seit, von, zu, gegenüber och außer följs normalt av dativ, en form som syns framför allt på orden framför ett substantiv. Lär dig därför hela uttryck: mit dem Bus (med bussen), bei meiner Schwester (hos min syster) och seit einem Jahr (sedan ett år tillbaka). Regeln gäller även när meningen beskriver en förflyttning: Ich fahre zu meinem Bruder betyder ”Jag åker till min bror”.

Tyska ordningstal anger plats i en ordning: der erste Tag betyder ”den första dagen”. Från ett till nitton används i regel -t-, från tjugo -st-, och därefter läggs en böjningsändelse till: vierte, zwanzigste, am vierten Mai. Lär in erste, dritte, siebte och achte särskilt, och skriv en punkt efter siffran när den betecknar ett ordningstal: der 3. Mai.

Tyskans sein (vara) och haben (ha) heter war och hatte med ich när du berättar om dåtid: Ich war müde betyder ”Jag var trött”, och Ich hatte Hunger betyder ”Jag var hungrig”. Tidsformen heter Präteritum, ungefär som svenskans preteritum, och just dessa två verb används ofta så även i samtal. Till skillnad från svenskans var och hade ändras de tyska formerna beroende på vem meningen handlar om: ich war, men wir waren.

Tyskans modalverb får i preteritum, en verbform för dåtid, formerna konnte, musste, wollte, durfte, sollte och mochte. De motsvarar ungefär svenska kunde, måste eller var tvungen att, ville, fick, skulle och tyckte om. I en vanlig påståendemening står modalverbet på andra plats och det andra verbet sist i grundform: Ich konnte nicht kommen. – Jag kunde inte komma.

Regelbundna tyska verb bildar präteritum, en verbform för dåtid, med verbets stam och ändelserna -te, -test, -te, -ten, -tet, -ten: ich machte betyder ”jag gjorde”. Vissa verb behöver ett extra e, till exempel arbeiten → ich arbeitete (arbeta → jag arbetade). Formen är särskilt vanlig i skrivna berättelser; i vardagligt tal används ofta perfekt i stället, exempelvis ich habe gearbeitet (jag har arbetat eller jag arbetade, beroende på sammanhang).

Starka tyska verb bildar preteritum, en form för dåtid, genom att byta vokal i stammen: gehen → ging (gå → gick), schreiben → schrieb (skriva → skrev). Former med ich och er/sie/es saknar personändelse: ich kam, sie kam (jag kom, hon kom). De övriga formerna får ändelser på samma dåtidsstam, till exempel wir kamen (vi kom). Preteritum är särskilt vanligt i skrivet berättande, medan samtal ofta använder perfekt, som ich bin gekommen (jag har kommit/jag kom).

Tyskans Futur I bildas med en böjd form av werden och infinitiv (verbets grundform, som kommen, ”komma”): Ich werde morgen kommen betyder ”Jag kommer i morgon”. Formen används också för antaganden om nutiden: Er wird wohl schlafen betyder ”Han sover nog”. För vanliga framtidsplaner räcker ofta presens, alltså samma verbform som används om nutid, tillsammans med ett tidsuttryck.

Genitiv är ett kasus, alltså en böjningsform som visar vilken uppgift ett ord har i meningen. Det används bland annat för tillhörighet: das Auto meines Vaters betyder ”min pappas bil”. I genitiv får maskulina och neutrala ord i ental oftast des + substantiv med -s eller -es, medan feminina ord och ord i flertal får der utan någon särskild genitivändelse på substantivet. Även prepositionerna wegen, trotz, während och statt följs normalt av genitiv i vårdat skriftspråk.

En tysk relativsats beskriver någon eller något som redan nämnts: Der Mann, der dort steht, ist mein Lehrer betyder ”Mannen som står där är min lärare”. Relativpronomenet, alltså ordet som motsvarar svenskans som, får genus och antal från ordet det syftar på, men kasus från sin uppgift i relativsatsen. Relativsatsen avgränsas med komma, och det böjda verbet står normalt sist.

Würde + infinitiv används för att tala om vad någon skulle göra, önska något eller framföra en artig begäran. Infinitiv är verbets grundform, till exempel kommen (komma): Ich würde gern kommen betyder ”Jag skulle gärna komma”. Böj würde efter vem som gör något och placera grundformen sist i en vanlig huvudsats: Würden Sie mir helfen? betyder ”Skulle ni vilja hjälpa mig?”.

Wäre och hätte är former av sein (vara) och haben (ha) som används för sådant man föreställer sig, önskar eller uttrycker försiktigt. Wenn ich reich wäre … betyder ”Om jag vore rik …”, och Ich hätte gern ein Bier betyder ”Jag skulle vilja ha en öl”. Till skillnad från svenskan ändrar tyskan formerna efter vem meningen handlar om: ich wäre, men du wärst.

Tysk passiv i presens bildas med werden i presens + perfektparticip, en verbform som gelesen eller geöffnet: Das Buch wird gelesen betyder ”Boken läses”. Fokus ligger på vad som händer med någon eller något, inte på vem som gör det. Vill du nämna den som utför handlingen använder du oftast von + dativ: Die Tür wird von der Hausmeisterin geöffnet – ”Dörren öppnas av vaktmästaren”.

Tyskan använder ofta zu + infinitiv efter uttryck som betyder att försöka, planera eller ha lust att göra något: Ich versuche, Deutsch zu lernen – ”Jag försöker lära mig tyska”. Infinitiv är verbets grundform, till exempel lernen (lära sig), och står sist i sin verbgrupp. Vid avskiljbara verb skjuts zu in i ordet: anzurufen (att ringa). Efter vanliga modalverb, som können (kunna) och müssen (måste), används däremot infinitiv utan zu.

Tyska använder ofta mir, dir, sich, uns, euch, sich när någon gör något med sin egen kropp eller gör något åt sig själv: Ich wasche mir die Hände betyder ”Jag tvättar händerna”. Händerna är det som tvättas; mir visar vem de tillhör. Jämför Ich wasche mich (jag tvättar mig) med Ich wasche mir die Hände (jag tvättar händerna): bara formerna för jag och du ändras synligt mellan ackusativ och dativ.

När du återger någon annans ord i formell tyska används ofta Konjunktiv I, en särskild verbform som markerar att uppgiften kommer från någon annan: Er sagt, er sei krank – ”Han säger att han är sjuk.” De viktigaste formerna att börja med är er sei, sie habe och er komme. Formen betyder inte i sig att talaren ljuger eller att du tvivlar, utan att du återger ett påstående utan att själv gå i god för det.

Obwohl betyder trots att eller fastän och inleder en bisats, alltså en sats som är underordnad en annan: Obwohl es regnet, gehe ich spazieren – ”Trots att det regnar går jag en promenad.” I bisatsen står det böjda verbet sist: obwohl es regnet, obwohl ich müde bin. Trotzdem betyder ändå eller trots det och används i en huvudsats, en sats som kan stå själv: Es regnet. Trotzdem gehe ich spazieren – ”Det regnar. Ändå går jag en promenad.”

En tysk tidsbisats berättar när något händer och har normalt det böjda verbet sist: Wenn ich Zeit habe, rufe ich dich an – ”När jag har tid ringer jag dig”. Välj als för ett bestämt tillfälle eller en avgränsad period i det förflutna och wenn för upprepning, nutid eller framtid. Ord som bevor, nachdem, während, bis, seit och sobald preciserar hur händelserna ligger i tiden.

Använd um … zu för att säga ”för att” när samma person eller grupp utför båda handlingarna: Ich spare, um ein Auto zu kaufen – ”Jag sparar för att köpa en bil”. Använd damit när syftet behöver en egen mening med uttryckligt subjekt, särskilt när någon annan ska göra något: Ich spreche langsam, damit du mich verstehst – ”Jag talar långsamt för att du ska förstå mig”. Med um … zu står verbet i grundform med zu; efter damit står det böjda verbet sist.

Vissa maskulina substantiv, alltså namn på personer, djur eller saker som har artikeln der, får -n eller -en i alla kasus utom nominativ singular. Det heter därför der Junge (pojken), men den Jungen, dem Jungen och des Jungen. Den här böjningen kallas n-deklination; orden kallas också svaga substantiv.

Tyskans Plusquamperfekt, på svenska pluskvamperfekt, anger vad som hade hänt före en annan tidpunkt i det förflutna. Formen består av hatte eller war + Partizip II, verbets perfektparticip: Ich hatte schon gegessen, als er kam – ”Jag hade redan ätit när han kom”. Till skillnad från svenskan använder tyskan inte alltid motsvarigheten till hade: Sie war schon gegangen betyder ”Hon hade redan gått”.

Tysk passiv i dåtid bildas med wurde + perfekt particip eller ist + perfekt particip + worden: Die Tür wurde geöffnet betyder ”Dörren öppnades”, och Die Tür ist geöffnet worden betyder ”Dörren har öppnats”. Perfekt particip är verbformen som beskriver själva handlingen, här geöffnet (öppnad). I perfekt passiv används alltid worden, inte geworden.

Tyskans Konjunktiv II i dåtid beskriver en tänkt, önskad eller utebliven händelse i det förflutna. Grundformen är hätte eller wäre + Partizip II, alltså verbets form som i gemacht eller gekommen: Ich hätte das nicht gemacht betyder ”Jag skulle inte ha gjort det där”. Välj hjälpverb på samma sätt som i vanlig sammansatt dåtid: hat gemacht → hätte gemacht, ist gekommen → wäre gekommen.

Tyska använder Konjunktiv II, en verbform för bland annat tänkta och overkliga situationer, i både villkoret och följden: Wenn ich Zeit hätte, würde ich dir helfen – ”Om jag hade tid skulle jag hjälpa dig”. För ett förflutet som inte går att ändra används hätte eller wäre + particip, alltså former som gewusst eller gekommen: Wenn ich das gewusst hätte, wäre ich gekommen – ”Om jag hade vetat det skulle jag ha kommit”. Utan wenn står det böjda verbet först: Hätte ich Zeit, würde ich dir helfen – ”Hade jag tid skulle jag hjälpa dig”.

Futur II bildas med en böjd form av werden + Partizip II + haben eller sein. Partizip II är verbformen som beskriver något gjort, till exempel gemacht (gjort). Formen kan både uttrycka att något kommer att vara klart vid en framtida tidpunkt och ett antagande om något som redan har hänt: Bis morgen werde ich das gemacht haben betyder ”Till i morgon kommer jag att ha gjort det”, medan Er wird wohl schon gegangen sein betyder ”Han har nog redan gått”.

Tyskans Partizip I, presens particip (en verbform som kan beskriva någon eller något), bildas normalt av verbets grundform plus -d: schlafen → schlafend, ”sova → sovande”. Framför ett substantiv (ett ord för exempelvis en person eller sak) får formen dessutom en vanlig adjektivändelse: das schlafende Kind, ”det sovande barnet”. Barnet utför då handlingen självt; participet beskriver inte något som har gjorts med barnet.

Tyskans Partizip II är en verbform, till exempel gekocht (kokat) eller geschrieben (skrivet), som också kan beskriva ett substantiv, alltså ett ord för en person, sak eller företeelse. Före substantivet får formen samma ändelser som ett vanligt adjektiv, ett beskrivande ord: der gekochte Reis (det kokta riset), das geschriebene Buch (den skrivna boken). Betydelsen är ofta att något har utsatts för en handling eller befinner sig i det tillstånd som handlingen har lett till.

I tyskan kan en hel beskrivning stå före ett substantiv (ett ord för exempelvis en person eller sak): der in Berlin lebende Mann betyder ”mannen som bor i Berlin”. Beskrivningen slutar med ett böjt particip (en verbform som här används som ett beskrivande ord), alldeles före substantivet. Lebende beskriver vad mannen gör, medan das von meiner Mutter gebackene Brot betyder ”brödet som min mamma har bakat” och beskriver vad som har hänt med brödet.

Tyska lassen + infinitiv uttrycker att någon får något utfört eller låter någon göra något: Ich lasse das Auto reparieren betyder ”Jag får bilen reparerad”, medan Ich lasse dich fahren betyder ”Jag låter dig köra”. Infinitiven, alltså verbets grundform, används utan zu. I perfekt heter det normalt Ich habe das Auto reparieren lassen – ”Jag har fått bilen reparerad” – med lassen, inte gelassen, efter det andra verbet.

Nominalisering innebär att ett verb eller adjektiv används som substantiv, alltså som ett ord för exempelvis en sak, en person eller en företeelse. I tyskan får ordet då stor begynnelsebokstav: lesen → das Lesen (att läsa, läsning), schön → das Schöne (det vackra). Nominaliserade verb har normalt genus neutrum och artikeln das, medan nominaliserade adjektiv behåller adjektivets böjning: der Reisende, ein Reisender, die Reisenden.

Tyskans tillståndspassiv, Zustandspassiv, beskriver ett tillstånd som är resultatet av en handling: Die Tür ist geschlossen betyder ”Dörren är stängd”. Formen byggs med sein + Partizip II, alltså sein och verbets perfekt particip, en form som ofta motsvarar svenska ”stängd”, ”skriven” eller ”gjord”. Jämför Die Tür wird geschlossen, ”Dörren stängs”: där ligger fokus på själva handlingen, inte på hur dörren är efteråt.

Tyska als ob och als wenn betyder ”som om” och följs normalt av verbet sist: Er tut, als ob er nichts wüsste – ”Han låtsas som om han inte visste något.” Med enbart als kommer det böjda verbet direkt efter als: Er tut, als wüsste er nichts. Konjunktiv II (verbformer som här markerar en föreställd situation) gör att jämförelsen inte framställs som ett konstaterat faktum.

Konjunktiv I markerar framför allt att du återger någon annans uppgifter, utan att själv ta ställning till om de stämmer: Sie sagt, sie sei krank betyder ”Hon säger att hon är sjuk”. Formen bildas vanligen av verbets grundstam med ändelserna -e, -est, -e, -en, -et, -en. När formen ser likadan ut som den vanliga verbformen kan du använda Konjunktiv II som ersättning, och om även den är otydlig finns ofta en lösning med würde.

Tyskan kan rikta uppmärksamheten mot en handling eller det som påverkas utan att använda vanlig passiv: man, sich lassen, sein + zu + infinitiv och vissa adjektiv fyller delvis samma funktion. Men de betyder inte alltid samma sak: Das lässt sich machen betyder ”Det går att göra”, medan Das ist zu erledigen oftast betyder ”Det måste göras”. Välj därför först mellan ett påstående om vad någon gör, en möjlighet och ett krav – välj sedan konstruktion.

Tyska modalverb kan uttrycka hur säker den som talar är, inte bara vad någon kan eller måste göra. Er muss krank sein betyder då ”Han måste vara sjuk” som slutsats, medan Sie dürfte etwa 40 sein betyder ”Hon är nog omkring 40”. Om antagandet gäller något som redan har hänt använder du en avslutad verbform: Er muss das gewusst haben – ”Han måste ha vetat det”.

I tyska berättelser är preteritum den vanliga enkla dåtidsformen: Sie öffnete die Tür und trat ein – ”Hon öppnade dörren och steg in.” Litterärt preteritum är inget särskilt tempus, alltså ingen egen tidsform, utan ett sammanhängande sätt att berätta med de vanliga preteritumformerna. Det omfattar alla verbtyper, inte bara de vanliga formerna war och hatte.

En funktionsverbskonstruktion, på tyska Funktionsverbgefüge, är en fast kombination där ett substantiv bär mycket av betydelsen och ett verb hjälper till att uttrycka handlingen: in Betracht ziehen betyder ”överväga”. Lär dig hela uttrycket, inklusive eventuell preposition och artikel, inte bara verbet. Konstruktionerna är vanliga i sakprosa, arbetsliv och myndighetstext, men flera används också i vardagen.

Tyskan använder många fasta kombinationer av ett substantiv (ett ord för exempelvis en sak, tanke eller handling) och ett verb (ett ord som uttrycker vad som händer): eine Entscheidung treffen betyder ”fatta ett beslut”. Lär dig hela kombinationen, inte bara substantivet: på tyska heter det Kritik üben, ”framföra kritik”, och einen Antrag stellen, ”lämna in en ansökan”. Verb, artikel och eventuell preposition hör ihop och kan inte väljas fritt utifrån svenskan.

Indem, zumal, sofern, insofern als och anstatt dass inleder bisatser, där det böjda verbet normalt står sist. Infolgedessen betyder ”till följd av detta” och står däremot i en huvudsats: Infolgedessen blieben wir zu Hause – ”Till följd av detta stannade vi hemma.” Välj ord efter sambandet du vill uttrycka: tillvägagångssätt, följd, ytterligare skäl, villkor, begränsning eller ett alternativ som inte blir av.

När ett tyskt adjektiv står framför ett substantiv utan artikel får det normalt stark böjning: kalter Kaffee (kallt kaffe), frisches Brot (färskt bröd), mit großer Freude (med stor glädje). Adjektivets ändelse visar då sådant som annars ofta syns på artikeln: ordets grammatiska kön, antal och kasus, alltså vilken roll uttrycket har i meningen. Det viktigaste undantaget i böjningstabellen är genitiv i maskulinum och neutrum: där får adjektivet -en, som i guten Weines (gott vins).

Ett tyskt verb kan bli ett substantiv, ett ord som här betecknar själva handlingen: lesen → das Lesen, ”att läsa” eller ”läsningen”. När handlingen behöver en komplettering kan den följa med, men formen kan ändras: das Buch lesen blir das Lesen des Buches. En preposition, ett ord som auf eller mit, behålls däremot ofta med samma kasus, alltså samma böjningsform: auf den Bus warten → beim Warten auf den Bus.

När ett tyskt modalverb, till exempel können eller müssen, står tillsammans med ett annat verb i perfekt, används infinitiv i stället för modalverbets vanliga particip: Ich habe arbeiten müssen – ”Jag har varit tvungen att arbeta”. Infinitiv är verbets grundform, som arbeiten; particip är den form som annars används efter haben, som gearbeitet. Resultatet blir två infinitiver efter varandra, och i en bisats med modalverb placeras det böjda haben före dem: weil ich habe arbeiten müssen – ”eftersom jag har varit tvungen att arbeta”.

Högtidlig och litterär tyska använder bland annat genitivobjekt, äldre verbformer som ward och medvetet markerad ordföljd för att skapa ton och rytm. Dessen bin ich mir bewusst betyder ”Det är jag medveten om”, medan Ward er nicht gewarnt? betyder ”Blev han inte varnad?”. Alla sådana uttryck är inte föråldrade: vissa hör hemma i dagens formella språk, andra främst i äldre litteratur eller medveten stilisering.

Tyskt myndighets- och rättsspråk gör ofta handlingar till substantiv, använder passiv och packar in villkor i långa uttryck. Bei Nichtbeachtung dieser Vorschrift betyder ”om denna föreskrift inte följs”: för att förstå texten behöver du återfinna handlingen bakom orden. Var särskilt uppmärksam på vem som måste göra något, vad som är tillåtet och vilka villkor eller undantag som gäller.

Akademisk tyska, Wissenschaftssprache, gör det tydligt vad som har undersökts, vilka belägg som finns och hur långt slutsatserna räcker. Typiska drag är försiktiga påståenden, opersonliga formuleringar, uttryck där handlingar blir substantiv och noggranna källhänvisningar. Målet är inte att skriva krångligt, utan att skilja resultat, tolkning och andras ståndpunkter åt.

Tyska modalpartiklar är små ord som visar hur talaren förhåller sig till det som sägs och till den som lyssnar. I Du bist ja schon da! – ”Du är ju redan här!” – signalerar ja exempelvis en upptäckt eller något som framstår som självklart. Partiklar som doch, ja, wohl, eben, halt, schon, mal och eigentlich måste tolkas tillsammans med situationen och tonfallet; de har ingen fast svensk motsvarighet.

Tysk ordföljd är inte fri, men många satsdelar kan flyttas för att knyta an till något känt, skapa kontrast eller lyfta fram ny information. I en vanlig påståendesats står det böjda verbet fortfarande på andra plats: Dieses Buch habe ich gelesen, jenes nicht – ”Den här boken har jag läst, den där inte.” Längre led kan också placeras efter satsens avslutande verbdel; det gör ofta meningen lättare att följa snarare än mer eftertrycklig.

En komplex tysk mening kan ha en bisats inuti en annan bisats. Varje sats behåller sin egen struktur: i en vanlig påståendehuvudsats står det böjda verbet på andra plats, medan det i en bisats med exempelvis dass normalt står sist. Läs därför inte en lång mening som en enda kedja: hitta huvudbudskapet och följ sedan en bisats i taget.

Tyskans register är de språkval som passar en viss situation, mottagare och avsikt: ett myndighetsbrev låter annorlunda än ett samtal med en vän. Skillnaden sitter inte bara i du och Sie, utan också i ordval, meningsbyggnad och hur direkt man uttrycker sig. Neutral standardtyska är en trygg utgångspunkt; vardagliga och regionala former behöver du ofta kunna förstå utan att själv använda dem överallt.

Ett tyskt idiom är ett fast uttryck vars betydelse inte går att räkna ut enbart från orden: Das ist nicht das Gelbe vom Ei betyder ungefär ”Det är inte särskilt bra”. Lär dig därför uttrycket som en helhet, tillsammans med betydelse, grammatiskt mönster och lämplig situation. Böjningen följer ofta vanliga regler, men bildspråket och ordvalet kan du inte ändra fritt.