Indirekt anföring med Konjunktiv I i tyskan

I korthet

När du återger någon annans ord i formell tyska används ofta Konjunktiv I, en särskild verbform som markerar att uppgiften kommer från någon annan: Er sagt, er sei krank – ”Han säger att han är sjuk.” De viktigaste formerna att börja med är er sei, sie habe och er komme. Formen betyder inte i sig att talaren ljuger eller att du tvivlar, utan att du återger ett påstående utan att själv gå i god för det.

Överblick

Indirekt anföring innebär att du berättar vad någon har sagt i stället för att citera personen ordagrant. Direkt anföring är exempelvis Anna sagt: „Ich bin müde.“ – ”Anna säger: ’Jag är trött.’” Indirekt blir det Anna sagt, sie sei müde – ”Anna säger att hon är trött.” Perspektivet skiftar från Annas ich till berättarens sie, samtidigt som bin blir sei.

På B1-nivå är målet framför allt att känna igen sådana former och kunna återge enkla påståenden. Du möter dem i tidningsartiklar, nyhetssändningar, protokoll och sakliga redogörelser. I vanliga samtal används ofta vanliga verbformer i stället: Anna sagt, dass sie müde ist – ”Anna säger att hon är trött.” Konjunktiv I är alltså ett viktigt sätt att skriva och rapportera, inte ett krav varje gång du berättar vad en vän sagt.

Svenskan har ingen motsvarande produktiv verbböjning för referat. Vi skriver ”ministern uppger att läget är stabilt” och låter uttrycket ”uppger att” visa vem som står för uppgiften. Tyskan kan dessutom markera detta i själva verbet: Der Minister erklärt, die Lage sei stabil. Därför behöver sei oftast bara översättas med ”är”, inte med ”vore”, ”skulle vara” eller ”lär vara”.

Så fungerar det

Från citat till referat

Börja med tre frågor: Vem talar? Vem eller vad handlar påståendet om? Vilken verbform behövs när påståendet återges?

Tyska	Svenska
Paul sagt: „Ich habe keine Zeit.“	Paul säger: ”Jag har inte tid.”
Paul sagt, er habe keine Zeit.	Paul säger att han inte har tid.
Paul sagt, dass er keine Zeit habe.	Paul säger att han inte har tid.

De två sista meningarna betyder samma sak. Dass är valfritt i den här typen av återgivet påstående, men valet påverkar ordföljden. Konjunktiv I kan användas både med och utan dass.

Grundregeln för böjningen

Ett verb är ett ord som uttrycker till exempel en handling eller ett tillstånd, som ”komma” eller ”vara”. Konjunktiv är ett modus, alltså ett sätt att framställa det som sägs. Här används det för att markera ett återgivet påstående. Indikativ kallas verbets vanliga konstaterande form, till exempel er kommt – ”han kommer”.

Konjunktiv I bildas normalt av verbets stam, den del som blir kvar när grundformens ändelse tas bort, och särskilda ändelser. Infinitiv, eller grundform, är till exempel kommen, ”komma”. Stammen är komm-. Ändelserna är -e, -est, -e, -en, -et, -en.

Person	kommen – komma	haben – ha	werden – bli	sein – vara
Jag	ich komme	ich habe	ich werde	ich sei
Du	du kommest	du habest	du werdest	du seiest
Han, hon, det	er/sie/es komme	er/sie/es habe	er/sie/es werde	er/sie/es sei
Vi	wir kommen	wir haben	wir werden	wir seien
Ni, flera personer	ihr kommet	ihr habet	ihr werdet	ihr seiet
De / artigt tilltal	sie/Sie kommen	sie/Sie haben	sie/Sie werden	sie/Sie seien

Sein är oregelbundet och behöver läras in för sig. I andra person singular förekommer också du seist. Former som du kommest och ihr habet hör främst hemma i mycket formellt språk; de är betydligt mindre viktiga i början än er komme och sie habe.

Lägg särskilt märke till tredje person singular, alltså när du talar om en person eller sak: er/sie/es + verb på -e. Där skiljer sig Konjunktiv I ofta tydligt från indikativ:

• er kommt → er komme: han kommer
• sie hat → sie habe: hon har
• er ist → er sei: han är
• sie fährt → sie fahre: hon åker
• er weiß → er wisse: han vet

Ändelsen -t i kommt försvinner, och vokaländringen i fährt följer inte med till fahre. Börja alltså från grundformen, inte genom att bara ändra slutet på den vanliga formen.

Två sätt att ordna meningen

Utan dass har det återgivna påståendet huvudsatsordföljd: verbets böjda form står på andra plats. En huvudsats är en sats som kan fungera som en egen mening.

Er erklärt, er komme morgen. – ”Han förklarar att han kommer i morgon.”

Med dass står verbets böjda form sist i bisatsen, den del av meningen som här inleds av ”att”.

Er erklärt, dass er morgen komme. – ”Han förklarar att han kommer i morgon.”

Tänk på att svenskt ”att” inte alltid måste motsvaras av ett utskrivet dass. I en svensk översättning behövs ”att” ofta även när den tyska meningen saknar dass. Ett kommatecken skiljer anföringsdelen från det återgivna påståendet i båda konstruktionerna.

Byt perspektiv, inte bara verbform

Pronomen, ord som ersätter namn och andra benämningar, behöver anpassas efter vem som berättar. Detsamma gäller ord som anger vem något tillhör, som mein – ”min”.

Lisa sagt: „Mein Bruder hilft mir.“ – ”Lisa säger: ’Min bror hjälper mig.’”

Lisa sagt, ihr Bruder helfe ihr. – ”Lisa säger att hennes bror hjälper henne.”

Här blir mein Bruder till ihr Bruder, eftersom det fortfarande är Lisas bror. Mir blir ihr, eftersom hjälpen fortfarande går till Lisa. Det finns alltså ingen regel om att varje ich alltid ska bli er: välj den form som syftar på rätt person.

Även ”här”, ”i dag” och ”i morgon” kan behöva ändras om referatet görs på en annan plats eller vid en annan tidpunkt. Det behandlas längre ned.

Exempel i sitt sammanhang

Översättningarna använder vanlig svenska. Att tyskan markerar referatet med en särskild verbform betyder inte att svenskan behöver göra samma sak.

Tyska	Svenska	Att lägga märke till
Er sagt, er sei krank.	Han säger att han är sjuk.	Sei återger hans uppgift.
Sie meint, sie habe keine Zeit.	Hon menar att hon inte har tid.	Habe, inte hat, i ett formellt referat.
Er behauptet, er komme morgen.	Han påstår att han kommer i morgon.	Framtida innebörd genom morgen.
Die Ärztin erklärt, die Behandlung sei notwendig.	Läkaren förklarar att behandlingen är nödvändig.	Ett sakligt återgivet utlåtande.
Die Firma teilt mit, dass der Laden am Montag öffne.	Företaget meddelar att butiken öppnar på måndag.	Efter dass står öffne sist.
Der Sprecher betont, man habe genug Zeit.	Talespersonen betonar att man har tillräckligt med tid.	Man följs av samma form som er.
Lea sagt, sie könne später anrufen.	Lea säger att hon kan ringa senare.	Könne uttrycker möjlighet.
Der Fahrer erklärt, er müsse eine Pause machen.	Föraren förklarar att han måste ta en paus.	Müsse uttrycker nödvändighet.
Der Kunde berichtet, er habe die Rechnung bereits bezahlt.	Kunden berättar att han redan har betalat fakturan.	Habe bezahlt återger något som redan hänt.
Die Kollegin sagt, sie sei mit dem Zug gekommen.	Kollegan säger att hon har kommit med tåget.	Sei gekommen bildas med sein.
Die Ministerin kündigt an, sie werde den Bericht veröffentlichen.	Ministern meddelar att hon ska offentliggöra rapporten.	Werde och grundform syftar framåt.
Die Nachbarn sagen, sie hätten nichts gehört.	Grannarna säger att de inte har hört något.	Konjunktiv II används när Konjunktiv I inte skiljer sig från indikativ.

Vanliga misstag

1. Att använda vanlig presens när uppgiften kräver Konjunktiv I

• Inte den efterfrågade formen: Er sagt, er ist krank.
• Formellt referat med Konjunktiv I: Er sagt, er sei krank.
• Svenska: Han säger att han är sjuk.

Ist är inte ett allmänt grammatikfel här; indikativ förekommer i indirekt anföring, särskilt i samtal. Men om du ska skriva ett formellt referat eller öva Konjunktiv I är sei rätt val. Blanda inte ihop en stilskillnad med en regel om vad som över huvud taget är möjligt.

2. Att behålla vanlig ordföljd efter dass

• Fel: Sie sagt, dass sie habe keine Zeit.
• Rätt: Sie sagt, dass sie keine Zeit habe.
• Svenska: Hon säger att hon inte har tid.

Efter dass hamnar den böjda verbformen sist. Utan dass går däremot Sie sagt, sie habe keine Zeit bra. Svenskans ordföljd hjälper dig inte hela vägen här.

3. Att glömma vem jag syftar på

Utgångspunkten är Anna sagt: „Ich bin müde.“ – ”Anna säger: ’Jag är trött.’”

• Fel om tröttheten gäller Anna: Anna sagt, ich sei müde.
• Rätt: Anna sagt, sie sei müde.
• Svenska: Anna säger att hon är trött.

Den första meningen är möjlig tyska, men betyder ”Anna säger att jag är trött”. Kontrollera alltid vem orden syftar på innan du ändrar verbformen.

4. Att lägga till vanlig presensändelse

• Fel: Er behauptet, er kommet morgen.
• Rätt: Er behauptet, er komme morgen.
• Svenska: Han påstår att han kommer i morgon.

Tredje person singular slutar här på -e, inte -et. Ihr kommet finns i böjningstabellen, men hör till ihr, ”ni”.

5. Att automatiskt flytta påståendet till dåtid

Utgångspunkten är Paul sagte: „Ich bin krank.“ – ”Paul sa: ’Jag är sjuk.’”

• Missvisande som neutralt referat: Paul sagte, er sei krank gewesen.
• Rätt för samma tidsförhållande: Paul sagte, er sei krank.
• Svenska: Paul sa att han var sjuk.

Sei krank gewesen betyder att sjukdomen låg före den tidpunkt Paul talade om. Att anföringsverbet står i dåtid kräver inte ett sådant skifte i tyskan. I svensk översättning är ”var” däremot ofta naturligt även när tyskan har sei krank.

När och hur formerna används

Sakligt avstånd är inte samma sak som misstro

Konjunktiv I lämnar ansvaret för uppgiften hos källan. I en nyhetstext kan Die Polizei erklärt, die Straße sei wieder frei betyda ”Polisen uppger att vägen är framkomlig igen”. Skribenten behöver varken tvivla på polisen eller själv ha kontrollerat vägen.

Det är ofta orden runt omkring som anger om uppgiften ifrågasätts. Sagen betyder ”säga”, berichten ”berätta” eller ”rapportera”, och behaupten ”påstå”. I Er behauptet, er sei unschuldig – ”Han påstår att han är oskyldig” – kommer en möjlig skeptisk ton främst från behauptet och sammanhanget, inte från sei ensamt.

Vardagstal och formell text

Bland vänner är Sie sagt, sie hat keine Zeit – ”Hon säger att hon inte har tid” – vanligt. Sie sagt, sie habe keine Zeit uttrycker samma grunduppgift men låter mer som ett referat. Konjunktiv I är särskilt användbart när du sammanfattar intervjuer, möten eller olika parters ståndpunkter.

Översätt inte rutinmässigt sei med ”lär vara”. Svenskans ”han lär vara sjuk” kan låta som ett rykte eller en slutsats, medan Er sagt, er sei krank anger en bestämd källa: han säger det själv. Inte heller svenskans ”vore” är någon allmän motsvarighet; det skulle ofta lägga till en tänkt eller villkorlig betydelse som tyskan inte har.

Fördjupning: tid, ersättningsformer och fler satstyper

När Konjunktiv I ser ut som vanlig indikativ

Flera former är identiska: wir kommen kan vara både vanlig indikativ och Konjunktiv I. I tydligt markerat referatspråk används då ofta Konjunktiv II som ersättningsform. Det är den verbform som du också möter vid tänkta situationer, exempelvis wäre – ”vore” – och hätte – ”hade”.

Direkt anföring	Tydligt markerat referat	Svenska
Sie sagen: „Wir haben Zeit.“	Sie sagen, sie hätten Zeit.	De säger att de har tid.
Sie sagen: „Wir kommen später.“	Sie sagen, sie kämen später.	De säger att de kommer senare.
Sie sagen: „Wir sind bereit.“	Sie sagen, sie seien bereit.	De säger att de är redo.

I sista raden behövs ingen ersättning: seien skiljer sig tydligt från indikativens sind. När även Konjunktiv II sammanfaller med en vanlig dåtidsform kan würde + infinitiv göra referatet tydligare: Sie erklären, sie würden dort arbeiten – ”De förklarar att de arbetar där.”

Konjunktiv II betyder därför inte automatiskt att uppgiften är osann eller osannolik. I referat kan formen helt enkelt lösa ett tydlighetsproblem. För en enskild person är er habe Zeit däremot redan tydligt. Du behöver inte rutinmässigt ersätta det med er hätte Zeit eller er würde Zeit haben.

Återge vad som har hänt

För något som redan hade hänt vid den tidpunkt som återges används normalt habe eller sei + perfektparticip. Ett perfektparticip är en verbform som används tillsammans med ”har” eller ”är” för att bilda sammansatta former, exempelvis bezahlt – ”betalat” – och gekommen – ”kommit”.

• Sie sagt, sie habe den Schlüssel verloren. – Hon säger att hon har tappat nyckeln.
• Er berichtete, er sei früh angekommen. – Han berättade att han hade kommit fram tidigt.

Valet mellan haben och sein följer i grunden samma mönster som i vanlig tysk perfekt: hat verloren → habe verloren, ist angekommen → sei angekommen. Med dass blir det Er berichtete, dass er früh angekommen sei – ”Han berättade att han hade kommit fram tidigt.”

Tyskan behöver inte bevara skillnaden mellan varje ursprunglig dåtidsform. Både ett citat med ich war krank och ett med ich bin krank gewesen kan återges som er sei krank gewesen – att han hade varit sjuk. Det viktiga är tidsförhållandet, inte att efterlikna varje form i citatet.

Återge något som ligger framåt i tiden

Konjunktiv I i enkel form kan syfta på framtiden när sammanhanget är tydligt: Er sagt, er komme am Freitag – ”Han säger att han kommer på fredag.” Det behövs alltså inte alltid någon särskild framtidsform.

Framtid kan också uttryckas med werde + infinitiv: Sie erklärt, sie werde sich darum kümmern – ”Hon förklarar att hon ska ta hand om det.” Skillnaden mellan werde och würde är viktig: werde är Konjunktiv I av werden, medan würde är Konjunktiv II och också kan användas för tänkta händelser eller som ersättningsform i referat.

Förmåga, krav och tillåtelse

Modala hjälpverb, verb som anger till exempel vad någon kan, måste eller får göra, får också Konjunktiv I. Vanliga former är er könne – ”han kan”, sie müsse – ”hon måste”, er dürfe – ”han får”, sie wolle – ”hon vill” och er solle – ”han ska” eller ”han bör”.

Die Mitarbeiterin sagt, sie müsse früher gehen betyder ”Medarbetaren säger att hon måste gå tidigare”. Det andra verbet, gehen, står kvar i grundform. Med dass blir ordföljden Die Mitarbeiterin sagt, dass sie früher gehen müsse. Modalverbet är den böjda formen och hamnar därför sist.

Frågor och uppmaningar

Indirekta frågor får bisatsordföljd. Ja- och nej-frågor inleds med ob, ”om”; frågor med ett frågeord behåller detta ord.

• Er fragt, ob sie Zeit habe. – Han frågar om hon har tid.
• Sie fragt, wann der Zug abfahre. – Hon frågar när tåget avgår.

Konjunktiv I passar i formella referat av frågor, men indikativ är också vanligt: Er fragt, ob sie Zeit hat – ”Han frågar om hon har tid.”

En uppmaning kan återges med sollen: Die Ärztin sagt, ich solle mich ausruhen – ”Läkaren säger att jag ska vila.” Solle återger här läkarens råd eller instruktion; det gör inte uppmaningen till ett påstående om vad jag faktiskt gör.

Tid och plats följer berättarens perspektiv

Om någon säger „Ich komme morgen“ – ”Jag kommer i morgon” – och du återger det samma dag, fungerar er komme morgen. Återger du det flera dagar senare kan er komme am nächsten Tag – ”han skulle komma nästa dag” – vara tydligare.

På samma sätt kan hier, ”här”, behöva bli dort, ”där”. Det är ingen mekanisk lista med obligatoriska byten. Välj uttryck utifrån när och var referatet görs, och använd gärna ett datum eller ett ortnamn när relativa uttryck annars blir oklara.

I längre nyhetstexter kan Konjunktiv I fortsätta över flera meningar utan ett nytt ”säger hon” i varje mening. Där hjälper verbformen läsaren att förstå att uppgifterna fortfarande kommer från samma källa. Var därför uppmärksam när texten övergår till vanlig indikativ: skribenten kan då ha börjat ge egen bakgrundsinformation.

Tips för att öva

1. Gör om tre korta citat om dagen. Börja med ”jag är”, ”jag har” och ”jag kommer”. Skriv först referatet utan dass och sedan med dass. Kontrollera både vem pronomenet syftar på och var verbet står.
2. Sortera former i en nyhetsartikel. Markera sei, habe, könne och werde. Skriv vid varje form vem som är källan och om innehållet gäller något pågående, tidigare eller kommande. Då kopplar du böjningen till dess funktion.
3. Träna på en person och flera. Jämför er habe med sie hätten och er sei med sie seien. Förklara för dig själv varför ersättning behövs i det första paret men inte i det andra.

En kort självkontroll: Hur återger du Mia sagt: „Ich bin schon zu Hause“ – ”Mia säger: ’Jag är redan hemma’”? Skriv båda varianterna innan du läser svaret: Mia sagt, sie sei schon zu Hause och Mia sagt, dass sie schon zu Hause sei – ”Mia säger att hon redan är hemma.”

Relaterade begrepp

• Förkunskap: Konjunktiv II med wäre och hätte – hjälper dig att förstå ersättningsformer och skilja referat från tänkta situationer.
• Nästa steg: Konjunktiv I – fullständig genomgång – fördjupar böjning, tidsförhållanden och användning i mer krävande texter.