franskagrammatik

Franska subjektspronomen visar vem eller vad som utför handlingen: je, tu, il, elle, on, nous, vous, ils, elles. De står normalt tillsammans med ett böjt verb, och verbformen måste passa pronomenet. Särskilt viktiga är vous, som betyder både ”ni” och artigt ”du”, samt on, som ofta motsvarar både svenska ”man” och vardagligt ”vi”.

Varje franskt substantiv är antingen maskulint eller feminint: le livre men la maison. Genuset går inte alltid att räkna ut från betydelsen, så lär dig helst varje nytt ord tillsammans med un eller une. Ändelser som -tion och -ure pekar ofta mot femininum, medan -ment och -age ofta pekar mot maskulinum, men det finns undantag.

De flesta franska substantiv och adjektiv får plural genom att man lägger till -s: un livre → des livres, petit → petits. Ändelsen uttalas oftast inte, så i tal är det ofta artikeln — exempelvis un/une → des eller le/la → les — som tydligast visar att det är flera. Viktiga mönster är -eau/-au → -x, -al → -aux och några oregelbundna former som œil → yeux.

Franska har fyra former av den bestämda artikeln: le framför maskulina ord i singular, la framför feminina ord i singular, l’ framför vokalljud i singular och les i plural. Formen bestäms alltså både av substantivets genus och antal samt av ljudet som kommer närmast efter artikeln: le garçon, la fille, l’homme, les enfants.

Franska använder un framför maskulina substantiv i singular, une framför feminina substantiv i singular och des framför substantiv i plural: un livre, une maison, des amis. Framför ett adjektiv som står före ett substantiv i plural blir des normalt de eller d': de bons amis, d'autres idées.

Franska använder du, de la, de l’ och ofta des när mängden inte är bestämd: Je bois du café betyder ”Jag dricker kaffe”. Efter en vanlig negation eller ett mängduttryck ersätts artikeln normalt av de eller d’: Je ne bois pas de café och beaucoup de café. Till skillnad från svenskan kan franskan alltså sällan lämna substantivet helt utan artikel.

Être betyder oftast ”att vara”, men till skillnad från svenskans är har verbet olika former beroende på vem eller vad satsen handlar om: je suis, tu es, il/elle est, nous sommes, vous êtes, ils/elles sont. Det används bland annat för identitet, ursprung, yrke, plats och egenskaper: Je suis suédois (jag är svensk), Elle est médecin (hon är läkare) och Nous sommes ici (vi är här).

Avoir betyder oftast ”ha”, men används också där svenskan säger att någon är hungrig, törstig, varm, kall eller rädd. Presensformerna är oregelbundna: j’ai, tu as, il/elle/on a, nous avons, vous avez, ils/elles ont. Lär dig formerna tillsammans med hela uttryck, till exempel j’ai faim (jag är hungrig) och nous avons besoin de… (vi behöver …).

Ta bort infinitivändelsen -er och lägg till -e, -es, -e, -ons, -ez, -ent: parler blir je parle, tu parles, il parle, nous parlons, vous parlez, ils parlent. Ändelserna ser olika ut i skrift, men -e, -es och -ent är normalt stumma, så flera former låter likadant.

Regelbundna verb som finir, choisir och réussir böjs i presens genom att -ir tas bort och ändelserna -is, -is, -it, -issons, -issez, -issent läggs till. I pluralformerna hörs och syns dessutom -iss-: nous finissons, vous finissez, ils finissent. Regeln gäller inte alla verb som slutar på -ir.

Ta bort -re från verbets infinitiv (grundform) och lägg till ändelserna -s, -s, ingen ändelse, -ons, -ez, -ent. Med attendre blir det alltså j'attends, tu attends, il attend, nous attendons, vous attendez, ils attendent. Den här regeln fungerar för bland annat attendre, vendre, répondre och descendre, men inte för alla verb som slutar på -re.

Aller betyder i grunden att gå eller åka, men täcker fler sätt att förflytta sig än svenskans gå. I presens heter det je vais, tu vas, il/elle/on va, nous allons, vous allez, ils/elles vont. Följt av en infinitiv bildar det också futur proche: Je vais partir betyder ”Jag ska åka”.

Venir betyder oftast komma och är ett oregelbundet verb: je viens, tu viens, il/elle vient, nous venons, vous venez, ils/elles viennent. För ursprung används venir de: Je viens de Suède betyder ”Jag kommer från Sverige”. Mönstret återkommer i bland annat revenir (komma tillbaka), devenir (bli) och tenir (hålla).

Faire motsvarar ofta svenskans göra, men ingår också i många fasta uttryck där svenskan väljer ett mer specifikt verb: faire du sport är ”träna” och faire la cuisine är ”laga mat”. I presens böjs verbet oregelbundet: je fais, tu fais, il/elle fait, nous faisons, vous faites, ils/elles font. Det används dessutom opersonligt om väder: Il fait beau betyder ”Det är fint väder”.

Det oregelbundna verbet pouvoir betyder oftast ”kunna”, ”ha möjlighet att” eller ”få”. I presens heter det bland annat je peux, nous pouvons och ils peuvent, och det följs vanligen av en infinitiv (verbets grundform): Je peux venir — ”Jag kan komma”.

Vouloir betyder oftast ”vilja”. I presens heter det bland annat je veux, nous voulons och ils veulent, och det följs ofta direkt av ett verb i infinitiv: Je veux partir (jag vill gå). När du beställer eller ber om något låter je voudrais (jag skulle vilja) vanligen artigare än je veux.

Devoir betyder oftast måste eller behöva när det följs av ett verb i infinitiv (verbets grundform): Je dois partir betyder ”Jag måste gå”. Verbet är oregelbundet: je dois, tu dois, il/elle doit, nous devons, vous devez, ils/elles doivent. Utan ett efterföljande verb kan devoir också betyda vara skyldig: Je te dois dix euros.

Både savoir och connaître kan motsvara svenska veta, kunna eller känna till. Använd savoir för en uppgift, ett faktum eller en färdighet: Je sais où il habite och Je sais nager. Använd connaître när du är bekant med en person, en plats, ett ämne eller en sak: Je connais Léa och Je connais bien Lyon.

Prendre betyder oftast ”ta” och böjs oregelbundet i presens: je prends, tu prends, il/elle prend, nous prenons, vous prenez, ils/elles prennent. Samma grundmönster används av bland annat apprendre (lära sig), comprendre (förstå) och surprendre (överraska). Lägg särskilt märke till dubbeltecknat n i prennent, men inte i prenons och prenez.

Franska reflexiva verb står med ett reflexivt pronomen som följer subjektet: je me, tu te, il/elle se, nous nous, vous vous, ils/elles se. I Je me lave betyder me att handlingen riktas tillbaka mot den som utför den: ”Jag tvättar mig.” Pronomenet står normalt före det böjda verbet, inte efter som i svenskan.

På franska sätter man normalt ne före det böjda verbet och pas efter det: Je ne comprends pas betyder ”Jag förstår inte”. Framför ett vokalljud blir ne till n', som i Il n'aime pas le café. I ledigt tal faller ne ofta bort, men i neutral och formell skrift bör båda leden finnas med.

Il y a betyder oftast det finns eller det är när man talar om att något existerar eller finns på en plats: Il y a un café ici – ”Det finns ett kafé här.” Uttrycket ändras inte efter antal: samma il y a används framför både singular och plural. I nekande meningar blir grundmönstret il n’y a pas de, och en vanlig fråga börjar med est-ce qu’il y a.

Ett franskt adjektiv anpassas normalt efter det substantiv som det beskriver: utgå från maskulin singular och lägg oftast till -e i femininum, -s i maskulin plural och -es i feminin plural. Det heter därför petit, petite, petits, petites. De flesta beskrivande adjektiv står efter substantivet, men några mycket vanliga adjektiv står före.

På franska står många adjektiv efter substantivet, men flera mycket vanliga, korta adjektiv står normalt före: une belle maison, un vieux livre, une bonne idée. Minnesordet BANGS samlar adjektiv för skönhet, ålder, antal, värdering och storlek. Adjektivet måste fortfarande böjas efter substantivets genus och antal.

Några mycket vanliga franska adjektiv får en feminin form som inte kan bildas genom att bara lägga till -e: beau → belle, nouveau → nouvelle, vieux → vieille, blanc → blanche och long → longue. Dessutom används bel, nouvel och vieil framför ett maskulint substantiv i singular som börjar med vokalljud: un bel homme, un nouvel ami, un vieil hôtel.

Franska possessiva adjektiv väljs efter det som ägs, inte efter ägarens kön: mon livre men ma voiture. I plural finns ingen genusskillnad: mes livres och mes voitures. Framför ett feminint ord som börjar med vokalljud används mon, ton eller son: mon amie.

Franskans ce, cet, cette och ces står framför ett substantiv (ett ord för exempelvis en person, sak eller plats) och motsvarar oftast svenska den här, det där, de här eller de där. Välj ce eller cet till maskulinum singular, cette till femininum singular och ces till alla substantiv i plural: ce livre, cet homme, cette table, ces livres.

Franskan använder bland annat à för en plats som ses som en punkt, dans för något man befinner sig inuti, sur för en yta och chez för någons hem eller verksamhet. De anger varifrån någon eller något kommer. Svenskans i, på, till, från och hos ger ofta en ledtråd, men översättningen är inte ord för ord: man säger till exempel à Paris, à l'école och chez Marie.

För plats och riktning används à framför städer, en framför feminina länder och länder som börjar med vokalljud, au framför maskulina länder och aux framför länder i plural: à Paris, en France, au Canada, aux États-Unis. För ursprung används i stället de/d', du och des: de France, d'Italie, du Canada, des États-Unis.

Franska drar alltid ihop à + le till au, à + les till aux, de + le till du och de + les till des. Med la och l’ görs ingen sammandragning: man skriver à la, à l’, de la och de l’. Regeln gäller när le, la, l’, les är bestämda artiklar framför ett substantiv.

På franska kan du ställa en fråga på tre vanliga sätt: med intonation (Tu viens ?), med est-ce que (Est-ce que tu viens ?) eller med inversion (Viens-tu ?). Frågeord som qui, que/quoi, où, quand, comment och pourquoi kan kombineras med dessa mönster. Som nybörjare klarar du dig långt med intonation i samtal och est-ce que i de flesta andra situationer.

Använd combien för ”hur mycket?” eller ”hur många?” och combien de + substantiv när du nämner det som räknas: Combien ça coûte ? och Combien de frères as-tu ? Använd quel, quelle, quels eller quelles för ”vilken?”, ”vilket?” eller ”vilka?”; formen rättar sig efter det franska substantivets genus och antal.

Franska grundtal är ganska regelbundna till 69. Därefter räknar man 70 som 60 + 10 (soixante-dix), 80 som 4 × 20 (quatre-vingts) och 90 som 80 + 10 (quatre-vingt-dix). Kom särskilt ihåg vingt et un (21), soixante et onze (71), men quatre-vingt-un (81) utan et.

Franska ordningstal anger plats i en följd. Första heter premier eller première; därefter bildas de flesta ordningstal av grundtalet plus ändelsen -ième: deux → deuxième, trois → troisième. Lägg särskilt märke till cinquième och neuvième, och böj ordningstalet efter ordet som det beskriver.

Klockan uttrycks med il est följt av ett tal och heure/heures: Il est une heure men Il est deux heures. Datum anges normalt med le + grundtal + månad, till exempel le 15 août; bara den första dagen i månaden får ordningstalet premier. En veckodag utan artikel syftar oftast på ett bestämt tillfälle, medan le + veckodag uttrycker något återkommande: lundi ”på måndag”, le lundi ”på måndagar”.

Franska frekvensadverb som toujours, souvent, parfois, rarement och jamais berättar hur ofta något händer och står oftast efter det böjda verbet: Je travaille souvent. Tidsadverb som aujourd'hui, demain, hier och maintenant anger när något händer och kan ofta stå antingen i början eller i slutet av satsen. Vid nekande betydelse används jamais normalt tillsammans med ne, utan pas: Je ne mange jamais de viande.

Franska platsadverb svarar oftast på frågan où ? (var? eller vart?): ici betyder här eller hit, là där eller dit och là-bas där borta. Ord som dedans, dehors, partout och quelque part kan stå utan ett efterföljande substantiv: Les enfants sont dehors betyder ”Barnen är ute”. Till skillnad från svenskan använder franskan vanligen samma ord för läge och riktning; verbet visar om någon befinner sig på en plats eller rör sig dit.

Framför ett substantiv (ett ord för en person, sak eller företeelse) följs franska mängduttryck normalt av de: beaucoup de livres, un peu de temps, trop d'eau. Det spelar ingen roll om substantivet är maskulint, feminint, singular eller plural. Framför ett adjektiv (ett ord som beskriver en egenskap) används däremot bland annat très, trop och assez utan de: très intéressant, trop cher, assez facile.

Franskans betonade pronomen är moi, toi, lui, elle, nous, vous, eux, elles. De används framför allt efter en preposition (avec moi), när en person lyfts fram (Moi, je préfère le thé), efter c'est och i jämförelser (plus grand que lui). Till skillnad från subjektpronomen kan de också stå ensamma: Qui vient ? — Moi.

De franska objektspronomenen me, te, le, la, nous, vous, les ersätter ett direkt objekt och står normalt före verbet: Je connais Marie blir Je la connais. Framför vokalljud förkortas me, te, le, la till m’, t’, l’: Je l’appelle.

De franska orden me, te, lui, nous, vous, leur kan ersätta en person som föregås av à: Je parle à Léa blir Je lui parle. Pronomenet står vanligen före verbet. Lui betyder både ”till honom” och ”till henne”, medan leur betyder ”till dem”.

De vanligaste franska konjunktionerna är et (och), ou (eller), mais (men), donc (alltså, därför), car (för, eftersom), ni...ni (varken...eller) och or (nu visade det sig dock att). De binder ihop ord, fraser eller satser utan att i grunden ändra ordföljden: Il pleut, donc je reste betyder ”Det regnar, så jag stannar”. På A1-nivå räcker det långt att säkert kunna et, ou, mais och donc; de övriga ger fler sätt att uttrycka orsak, nekande alternativ och kontrast.

Passé composé används framför allt för avslutade handlingar i det förflutna. Formen består av presens av hjälpverbet avoir eller être plus ett perfektparticip (verbformen i exempelvis mangé och fini): j'ai mangé, elle est partie. De flesta verb tar avoir; reflexiva verb och en begränsad grupp andra verb tar être.

I franskt passé composé står ett hjälpverb följt av ett perfektparticip: j’ai fait, elle a pris, nous avons vu. De vanligaste oregelbundna formerna måste läras in tillsammans med infinitiven: faire → fait, être → été, avoir → eu, prendre → pris, mettre → mis, voir → vu, dire → dit, écrire → écrit, lire → lu, boire → bu. Formen ändras normalt inte efter person när hjälpverbet är avoir.

En begränsad grupp franska verb bildar passé composé med presens av être i stället för avoir: elle est partie, nous sommes arrivés. Perfektparticipet (verbformen efter hjälpverbet) rättar sig då normalt efter subjektets genus och antal: parti, partie, partis, parties. Börja med de vanligaste verben aller, venir, arriver, partir, entrer, sortir, naître och mourir.

Reflexiva och andra pronominella verb bildar passé composé med être: je me suis levé, elle s'est habillée. Det reflexiva pronomenet står före hjälpverbet, och perfektparticipet kongruerar ofta med den person som handlingen gäller. På nybörjarnivå räcker den regeln långt, men kongruensen uteblir när pronomenet är indirekt objekt, som i elles se sont parlé.

Det franska pronomenet y ersätter oftast ett redan känt platsuttryck eller à + en sak: Je vais à Paris blir J'y vais, och Je pense à ce problème blir J'y pense. Det står normalt före verbet och motsvarar, beroende på sammanhanget, svenska ord som där, dit, på det eller till det. Det används däremot normalt inte om personer.

Det franska pronomenet en ersätter oftast något som börjar med de, till exempel du café, de ce problème eller de Paris. På svenska kan det motsvara bland annat det, dem, något, några, av det eller därifrån — och ibland behövs ingen direkt svensk motsvarighet alls. Det står normalt före det böjda verbet: J'en veux (Jag vill ha).

Franskan ersätter ofta pas i ne…pas med ett mer precist ord: jamais (aldrig), rien (ingenting), personne (ingen) eller plus (inte längre). Den använder också ne…que för ”bara” och ne…ni…ni för ”varken…eller”. I standardspråk står ne framför det böjda verbet, medan det andra ordets plats beror på konstruktionen.

Imparfait används när man beskriver hur något var, vad som brukade hända eller vad som pågick vid en viss tidpunkt i det förflutna. Formen bildas nästan alltid av presensformen för nous, utan -ons, plus ändelserna -ais, -ais, -ait, -ions, -iez, -aient. Det enda verbet med en helt avvikande stam är être: j'étais, tu étais, il était och så vidare.

Futur proche bildas med presens av aller + ett verb i infinitiv: je vais manger (jag ska äta). Konstruktionen används framför allt för avsikter, planerade handlingar och sådant som verkar vara på väg att hända. Det är alltid aller som böjs; huvudverbet står kvar i grundform.

Franskans passé récent uttrycker att något nyss har hänt: böj venir i presens, lägg till de och verbets infinitiv. Je viens de manger betyder ”Jag har just ätit” eller ”Jag åt nyss”. Det är alltså venir de + infinitiv, inte en särskild ändelse på huvudverbet.

På franska jämför man oftast med plus ... que (mer ... än), moins ... que (mindre ... än) och aussi ... que (lika ... som): plus rapide que, moins cher que, aussi calme que. Framför substantiv används i stället plus de, moins de och autant de, och svenskans bättre motsvaras av antingen meilleur eller mieux beroende på vad som jämförs.

Qui används när relativpronomenet är subjekt, alltså den eller det som utför handlingen: la fille qui chante – flickan som sjunger. Que används när relativpronomenet är direkt objekt, alltså den eller det som handlingen riktas mot: la chanson que la fille chante – sången som flickan sjunger. Framför vokalljud förkortas que till qu', men qui förkortas aldrig.

Franskt imperativ används för uppmaningar, råd och förslag. Det har bara tre former: tu, nous och vous, men själva subjektspronomenet skrivs inte ut: Parle !, Allons-y !, Attendez ! De flesta former hämtas från presens, men tu-formen av verb på -er tappar normalt sitt slut-s: tu parles blir parle !

När två franska objektspronomen står tillsammans följer de en fast ordning: Je te le donne (”Jag ger den till dig”), inte en ordning som fritt kan följa svenskan. Framför ett vanligt verb är grundmönstret me/te/se/nous/vous + le/la/les + lui/leur + y + en. Vid en jakande uppmaning ändras både placeringen och ordningen: Donne-le-moi !

Futur simple uttrycker vad som kommer att hända: je parlerai betyder ”jag kommer att tala”. För de flesta verb sätter man ändelserna -ai, -as, -a, -ons, -ez, -ont efter infinitiven, alltså verbets grundform. Verb på -re tappar sitt sista e, och flera vanliga verb har en oregelbunden stam.

Franskans conditionnel présent bildas med samma stam som futur simple och ändelserna -ais, -ais, -ait, -ions, -iez, -aient: je parlerais, ”jag skulle tala”. Formen används framför allt för hypotetiska följder, artiga önskemål och framtid sedd från en tidpunkt i det förflutna. Efter ett hypotetiskt si står däremot imparfait, inte conditionnel: Si j'avais le temps, je voyagerais.

Använd imparfait för sådant som utgjorde bakgrunden, brukade hända eller pågick vid en viss tidpunkt i det förflutna. Använd passé composé för en avgränsad eller avslutad händelse som för berättelsen framåt. De står ofta i samma mening: Il pleuvait quand je suis sorti – ”Det regnade när jag gick ut.”

Fransk presens konjunktiv används framför allt i en bisats med que när huvudsatsen uttrycker vilja, känsla, tvivel, bedömning eller nödvändighet: Il faut que tu viennes – ”Du måste komma.” För de flesta verb utgår man från presensformen med ils/elles, tar bort -ent och lägger till -e, -es, -e, -ions, -iez, -ent. Formerna être, avoir, aller, faire, pouvoir och savoir måste läras in särskilt.

Fransk konjunktiv används ofta i en bisats med que när huvudsatsen uttrycker vilja, krav, känsla, tvivel, möjlighet eller ett syfte: Je veux que tu viennes. Vissa konjunktioner styr också konjunktiv, bland annat avant que, pour que, bien que, jusqu'à ce que och à moins que. Lär dig därför hela uttrycket tillsammans med que, inte bara en svensk översättning.

Plus-que-parfait uttrycker att något redan hade hänt före en annan tidpunkt eller händelse i det förflutna. Tempuset bildas med imperfekt av avoir eller être plus perfektparticip: J'avais mangé quand elle est arrivée – ”Jag hade ätit när hon kom.” Valet av hjälpverb följer samma regler som i passé composé.

Fransk superlativ bildas oftast med le, la eller les + plus/moins + adjektiv: la plus rapide (den snabbaste) och le moins cher (den billigaste, ordagrant ”den minst dyra”). Artikeln och adjektivet anpassas efter substantivets genus och antal, medan adjektivets vanliga placering behålls. Två centrala oregelbundna former är le meilleur (den bästa) och le pire (den värsta).

Où binder ihop satser när det föregående ordet anger en plats eller en tid: la ville où j'habite (staden där jag bor), le jour où je suis arrivé (dagen då jag kom). Dont ersätter de + ett led: le livre dont je parle (boken som jag talar om), eftersom det heter parler de quelque chose. Båda formerna är oföränderliga: de böjs inte efter genus eller antal.

Fransk passiv bildas med en böjd form av être och huvudverbets perfektparticip: La porte est fermée (Dörren stängs/är stängd). Participet rättar sig efter subjektets genus och antal: Le document est signé, men Les lettres sont signées. Den som utför handlingen kan anges med par, men i ledigt språk låter en aktiv mening med on ofta naturligare.

I indirekt tal återger man vad någon har sagt utan att citera orden exakt. Påståenden inleds oftast med que, ja- och nejfrågor med si, och uppmaningar återges vanligen med de + infinitiv: Elle dit qu'elle vient, Il demande si elle vient, Il lui dit de venir. När det återgivande verbet står i dåtid behöver även pronomen, tidsuttryck och ibland verbtempus anpassas.

Med faire + infinitiv uttrycker franskan att subjektet orsakar en handling eller ordnar så att någon annan utför den: Je fais réparer ma voiture betyder ”Jag får min bil reparerad”. Med se faire + infinitiv gäller handlingen subjektet självt: Elle se fait couper les cheveux betyder ”Hon klipper sig”, närmare bestämt att hon låter någon klippa håret.

Franskt gerundium, le gérondif, bildas med en + presensparticip: en parlant, en lisant, en faisant. Konstruktionen beskriver oftast att något sker samtidigt, på ett visst sätt eller genom en viss handling. Den underförstådda personen är normalt samma som subjektet i huvudsatsen.

I uttryck som il faut, il semble que och il est important de syftar il inte på en man eller sak, utan fungerar ungefär som svenskt det i ”det verkar”. Efter uttrycket kommer ofta en infinitiv, eller en bisats med que; värderingar, nödvändighet och möjlighet följs då ofta av konjunktiv.

I en verklig eller möjlig situation används oftast si + presens, följt av presens, futurum eller imperativ: Si tu viens, je serai content. I en tänkt eller osannolik situation i nutid används si + imparfait, följt av konditionalis: Si j'avais le temps, je viendrais. Sätt inte konditionalis direkt efter villkorsordet si.

Subjonctif passé används när en avslutad eller tidigare handling står i ett sammanhang som kräver konjunktiv: Je suis content qu'il soit venu (Jag är glad att han kom). Formen byggs med avoir eller être i presens konjunktiv plus perfektparticip: ait parlé, soit parti. Det är uttrycket före eller kring bisatsen som utlöser konjunktiv; tidsförhållandet avgör om du väljer presensformen eller den sammansatta dåtidsformen.

Conditionnel passé bildas med avoir eller être i conditionnel présent och verbets perfektparticip: j'aurais parlé, elle serait partie. Formen motsvarar ofta svenskans skulle ha gjort och används framför allt om något som kunde ha hänt men inte hände, om ånger och kritik samt om obekräftade uppgifter. Efter si står däremot inte conditionnel: Si j'avais su, je serais venu.

När en fransk mening beskriver ett förflutet villkor som inte blev verklighet används normalt si + plus-que-parfait i villkorsbisatsen och conditionnel passé i följden: Si j’avais su, je serais venu — ”Om jag hade vetat, skulle jag ha kommit.” Mönstret ligger nära svenskan, men på franska måste båda de sammansatta verbformerna byggas med rätt hjälpverb och perfektparticip.

Efter en preposition använder franskan ofta lequel, laquelle, lesquels eller lesquelles, anpassat efter ordet som pronomenet syftar på: la table sur laquelle j’écris. Med à och de dras flera former ihop till auquel/auxquels/auxquelles och duquel/desquels/desquelles. När inget uttalat substantiv står före använder man i stället bland annat ce qui, ce que, ce dont och ce à quoi.

Franskt presensparticip bildas oftast från verbets nous-form genom att ändelsen -ons byts mot -ant: nous parlons → parlant. Som verbform är det oböjligt: les personnes parlant français. När samma form fungerar som ett adjektiv kallas den däremot adjectif verbal och böjs efter substantivet: une histoire passionnante.

Fransk perfektinfinitiv bildas med avoir eller être i infinitiv följt av ett perfektparticip (en verbform som mangé, ”ätit”, eller venu, ”kommit”): avoir mangé, être venu. Formen visar att infinitivens handling redan är avslutad före eller i förhållande till en annan handling: Après avoir mangé, je suis sorti – ”Efter att ha ätit gick jag ut.”

Franskan kan lyfta fram en viss del av ett budskap med c’est… qui/que: C’est Marie qui a appelé betyder ungefär ”Det var Marie som ringde”. Använd qui när det framhävda ledet är subjekt i den följande satsen och que när det är objekt eller en annan satsdel. Mönstret ce qui/ce que… c’est börjar i stället med själva innehållet: Ce que je cherche, c’est une solution – ”Det jag söker är en lösning”.

Futur antérieur bildas med futurum av avoir eller être plus verbets particip: j'aurai fini, elle sera partie. Formen visar oftast att något kommer att vara avslutat före en annan framtida handling eller tidpunkt. Den kan också uttrycka ett antagande om det förflutna: Il aura oublié betyder då ungefär ”Han har nog glömt”.

Franska underordnande konjunktioner kopplar en bisats till en huvudsats. Bien que, quoique, afin que och pour que följs av konjunktiv, medan tandis que, alors que, dès que och aussitôt que normalt följs av indikativ. Särskilt viktigt för svensktalande är att franskan använder futurum efter dès que när handlingen ligger i framtiden: Dès que j'arriverai, je t'appellerai.

Franska ne…que motsvarar oftast svenska bara eller endast: Je n’ai que dix euros betyder ”Jag har bara tio euro”. Konstruktionen ser ut som en negation eftersom ne står vid verbet, men den förnekar inget; que placeras framför det som begränsas. Sans uttrycker ”utan” och följs av ett substantiv, en infinitiv eller que plus konjunktiv.

Franska sättsadverb beskriver hur något görs: Il parle lentement betyder ”Han talar långsamt”. Många bildas av adjektivets feminina form plus -ment, medan adjektiv på -ant och -ent vanligen ger -amment respektive -emment. De vanliga orden bien, mal och vite måste läras som egna former, och adverbets plats beror på vad det bestämmer.

Passé simple är ett enkelt dåtidstempus som främst används i litteratur, historiska skildringar och annat berättande skriftspråk. Det för handlingen framåt genom avgränsade händelser: Il entra, regarda autour de lui et s'assit – ”Han kom in, såg sig omkring och satte sig.” I samtal och vardaglig skrift uttrycks samma slags avslutade handling normalt med passé composé.

Passé antérieur är en litterär dåtidsform som visar att en handling blev helt avslutad precis före en annan handling i det förflutna: Quand il eut fini, il partit – ”När han hade avslutat gick han.” Formen byggs med avoir eller être i passé simple plus perfekt particip och förekommer främst i skriven berättande franska.

Subjonctif imparfait är en litterär och mycket formell dåtidsform av konjunktiv: Je voulais qu'il vînt. I modern franska säger och skriver man nästan alltid Je voulais qu'il vienne med presens konjunktiv i stället. Formen är därför viktigast att känna igen när du läser, men den kan bildas från passé simple med ändelserna -sse, -sses, -ssions, -ssiez, -ssent samt cirkumflex och -t i tredje person singular.

Fransk concordance des temps visar om det som händer i en bisats är samtidigt med, tidigare än eller senare än handlingen i huvudsatsen. Efter ett verb i dåtid blir neutrala mönster ofta imparfait för samtidighet, plus-que-parfait för något tidigare och conditionnel présent för något senare: Il a dit qu'il travaillait, qu'il avait fini et qu'il reviendrait. I modern franska styr dock både tidsrelationen och talarens aktuella perspektiv; det handlar alltså inte om att automatiskt flytta varje tempus ett steg bakåt.

I formell franska används ett opersonligt il utan konkret syftning för att presentera slutsatser, skyldigheter och iakttagelser: il ressort de l'enquête que…, il incombe au président de… och il est à noter que…. Konstruktionerna är särskilt vanliga i juridiska, administrativa och akademiska texter och motsvaras ofta av svenska formuleringar som ”av utredningen framgår att”, ”det åligger … att” och ”det bör noteras att”.

I vårdad och formell franska kan subjektet placeras efter det böjda verbet, särskilt efter inledande ord som ainsi, aussi, à peine, peut-être och sans doute: Peut-être viendra-t-il. Om subjektet är ett substantiv står det ofta kvar före verbet och tas upp igen med ett pronomen: Le ministre viendra-t-il ? Inversionen förekommer även i relativa bisatser och som ett stilgrepp i berättande eller argumenterande text.

Nominalisering innebär att en handling eller egenskap uttrycks med ett substantiv (ett ord för exempelvis en sak, person, process eller idé) i stället för med ett verb eller adjektiv: développer l'économie blir le développement de l'économie. Konstruktionen är vanlig i fransk sakprosa, men ändelsen går inte alltid att förutsäga och hela meningen måste ofta byggas om.

Franskans registre soutenu är ett vårdat, formellt språkbruk som framför allt märks i ordval, fullständiga meningar och återhållsam ton. Man behåller normalt ne i nekationer, väljer ofta precisa sambandsuttryck som eu égard à och en dépit de och använder etablerade artighetsfraser. Målet är inte att låta ålderdomlig, utan att anpassa språket till situationen.

I avancerad franska räcker det inte att översätta grundverbet: den pronominella formen kan ha fått en helt egen betydelse. Passer betyder ofta ”passera”, men se passer betyder ”hända” och s’en passer ”klara sig utan något”. Lär därför in hela mönster som se rendre compte de, se mettre à, s’en prendre à och s’y connaître en.

Vid liaison uttalas en slutkonsonant som annars är stum när nästa ord börjar med vokalljud: les amis uttalas med [z]. Vid enchaînement är slutkonsonanten redan hörbar men förs över till nästa stavelse: avec elle låter ungefär [a-vè-kèl]. Liaison kan vara obligatorisk, förbjuden eller valfri; enchaînement följer främst talets stavelse- och rytmgränser.

Franskans subjonctif plus-que-parfait bildas med hjälpverbet avoir eller être i imperfekt konjunktiv och ett perfektparticip: qu'il eût compris, qu'elle fût partie. Formen markerar vanligen att en handling redan hade ägt rum före en annan tidpunkt i det förflutna, men förekommer numera främst i äldre litteratur eller i medvetet högtidlig stil. I nutida franska ersätts den oftast av passé du subjonctif, exempelvis qu'il ait compris.

Conditionnel surcomposé är en mycket sällsynt, regionalt präglad form som kan se ut som j'aurais eu fini: avoir i konditionalis + eu eller été + ett perfektparticip. Den uttrycker en avslutad handling i ett tänkt förflutet, men i vanlig standardfranska säger man nästan alltid j'aurais fini. För en inlärare är det därför viktigare att kunna känna igen formen än att själv använda den.

Ne explétif är ett ne som inte gör satsen nekande. I formell franska kan man till exempel skriva J'ai peur qu'il ne vienne och ändå mena ”Jag är rädd att han kommer”. Det förekommer främst efter vissa uttryck för rädsla, förebyggande och en händelse som ska undvikas samt i vissa jämförelser; oftast är det valfritt och vanligare i vårdad skrift än i vardagligt tal.

Franska arkaismer är äldre ord och konstruktioner som numera främst förekommer i litteratur, historiska skildringar, äldre dokument och medvetet högtidlig eller skämtsam stil. En C2-inlärare behöver framför allt känna igen dem och förstå deras ton: Je ne sais point betyder ungefär ”Jag vet inte alls”, medan moult, céans och oncques omedelbart ger texten en ålderdomlig prägel.

I vardagligt tal förenklar franskan ofta sådant som syns tydligt i skriftspråket: ne faller bort, on ersätter ofta nous, och en fråga kan ha vanlig påståendesatsordföljd men stigande tonfall. Kortformer, verlan och samtalsmarkörer som genre, quoi och tu vois gör talet naturligt, men de är starkt beroende av situation, relation och talarens identitet.

Franska är inget enhetligt språk: talord, vardagsord, uttal och ibland meningsbyggnad varierar mellan bland annat Frankrike, Belgien, Schweiz, Québec och afrikanska franskspråkiga områden. På C2-nivå är målet främst att förstå vilken betydelse och stil en regional form har, inte att blanda uttryck från flera områden eller att låta som en stereotyp.

Franska retoriska stilmedel formar inte bara vad en mening säger utan också hur den låter och vilken verkan den får. Med litotes tonar man skenbart ned, med hyperbol överdriver man, med kiasm spegelvänder man led och med anafor upprepar man en början; retoriska frågor, fragment och fördröjd information styr i sin tur tempo, fokus och förväntan. På C2-nivå behöver man både kunna tolka effekten och avgöra när ett stilmedel passar genren och situationen.

Avancerade franska sambandsord visar inte bara att två påståenden hör ihop, utan också hur talaren värderar sambandet. Néanmoins och toutefois medger ett hinder, en revanche ställer två sidor mot varandra, par ailleurs och en outre lägger till något, medan längre uttryck som force est de constater que hjälper skribenten att inta en tydlig hållning. Rätt val beror därför på både logik, ton och texttyp.

Franskt myndighets- och juridikspråk packar ofta information i nominaliseringar, opersonliga uttryck och fasta fraser som sous réserve de, en vertu de och il est porté à votre connaissance que. På C2-nivå behöver du framför allt kunna se vem som måste göra vad, med vilket stöd och under vilka villkor — även när aktören inte står som grammatiskt subjekt. Använd själv stilen med urskillning: en korrekt myndighetstext ska vara exakt, inte bara högtidlig.