Vanliga oregelbundna verb på svenska

Kort sagt

Oregelbundna verb följer inte helt de vanliga mönstren för dåtid. Lär därför in fyra former tillsammans: gå – går – gick – gått, se – ser – såg – sett och komma – kommer – kom – kommit. Preteritum används självständigt, medan supinum används efter har eller hade: jag gick men jag har gått.

Översikt

Ett verb berättar vad någon gör eller vad som händer, till exempel gå, se och komma. Många svenska verb bildar dåtid med regelbundna ändelser: tala – talade – talat eller köpa – köpte – köpt. Oregelbundna verb följer inte ett enda sådant mönster. Stammen kan byta vokal, som i skriva – skrev – skrivit, eller så kan flera delar av ordet förändras, som i vara – är – var – varit.

De vanligaste oregelbundna verben förekommer hela tiden i samtal, meddelanden och enkla texter. Därför möter man dem redan på A1-nivå. Den goda nyheten är att verbformen är densamma för alla personer: jag går, du går, hon går, vi går. Man behöver alltså inte lära sig en särskild form för varje person.

Begreppet starka verb används om verb som vanligtvis bildar preteritum genom vokalväxling i stammen i stället för med ändelsen -de eller -te: dricka – drack – druckit. Alla oregelbundna verb är dock inte starka. Göra – gjorde – gjort och vara – var – varit har egna mönster. För en nybörjare är den praktiska strategin densamma: lär in de viktigaste formerna som en sammanhängande serie.

Så fungerar det

De fyra formerna

När man lär sig ett svenskt verb är det bra att skriva upp dessa fyra former:

Form	Vad formen betyder	Exempel med gå
Infinitiv	verbets grundform; står ofta efter att eller ett modalt verb	(att) gå, kan gå
Presens	nutid eller något som brukar hända	går
Preteritum	enkel dåtid; något hände eller var sant då	gick
Supinum	formen efter har eller hade	har gått, hade gått

Infinitiv betyder här verbets uppslagsform, alltså formen man hittar i en ordlista. Preteritum är en verbform för dåtid. Supinum är den särskilda form som används tillsammans med hjälpverbet ha för att bilda perfekt och pluskvamperfekt. Ett hjälpverb är ett verb som hjälper till att bygga en verbform; i har sett är har hjälpverb och sett supinum.

Jämför:

• Jag går till jobbet varje dag. — presens
• Jag gick till jobbet i går. — preteritum
• Jag har gått till jobbet. — perfekt: har + supinum
• Jag hade gått när det började regna. — pluskvamperfekt: hade + supinum

Viktiga former att lära in

Följande verb är vanliga nog att det lönar sig att kunna hela serien. Tabellen är inte ett regelverk som man ska räkna ut formerna från; den är en kärnlista att återkomma till.

Infinitiv	Presens	Preteritum	Supinum	Kort exempel
vara	är	var	varit	Vi har varit hemma.
ha	har	hade	haft	Hon har haft tid.
gå	går	gick	gått	De gick tidigt.
se	ser	såg	sett	Jag har sett filmen.
komma	kommer	kom	kommit	Bussen har kommit.
göra	gör	gjorde	gjort	Vad har du gjort?
säga	säger	sa/sade	sagt	Han sa nej.
få	får	fick	fått	Jag fick ett brev.
ta	tar	tog	tagit	Vi har tagit tåget.
ge	ger	gav	gett/givit	Hon gav mig nyckeln.
bli	blir	blev	blivit	Det har blivit kallt.
stå	står	stod	stått	Bilen stod här.
sitta	sitter	satt	suttit	Vi har suttit länge.
ligga	ligger	låg	legat	Boken låg på bordet.
äta	äter	åt	ätit	Barnen har ätit.
skriva	skriver	skrev	skrivit	Jag skrev ett mejl.
dricka	dricker	drack	druckit	Hon har druckit kaffe.
springa	springer	sprang	sprungit	Han sprang hem.

Former som gick, såg, tog, gav och åt visar tydligt att preteritum inte kan bildas genom att bara lägga till en vanlig ändelse. I supinum förekommer flera mönster, bland annat -it i skrivit och druckit, -tt i gått och stått samt helt egna former som sett och gjort.

Samma form för alla personer

Oregelbundenheten påverkar inte regeln att svenska verb normalt har samma form oavsett subjekt (den eller det som gör något):

Person	Presens av komma	Preteritum av komma
jag	kommer	kom
du	kommer	kom
han, hon, hen, den, det	kommer	kom
vi	kommer	kom
ni	kommer	kom
de	kommer	kom

Det heter alltså jag kom, hon kom och de kom. Byt inte verbform när personen ändras.

Preteritum eller har + supinum?

Båda konstruktionerna talar om dåtid, men de byggs på olika sätt:

• Preteritum: Vi såg filmen i går. Här står dåtidsformen såg ensam.
• Perfekt: Vi har sett filmen. Här står har framför supinumformen sett.

Tidsord som i går, förra veckan och år 2020 passar ofta med preteritum eftersom tiden framställs som avslutad. Perfekt används ofta när erfarenheten eller resultatet är relevant nu: Jag har sett filmen, så jag vet hur den slutar. Den fullständiga skillnaden mellan dessa tempus (verbformer som placerar något i tid) hör till senare studier. På den här nivån är det viktigast att inte blanda formerna: gick respektive har gått.

Exempel i sammanhang

Svensk mening	Innebörd med andra ord	Kommentar
Jag går till stationen nu.	Jag tar mig till stationen nu.	Presens av gå
Vi gick hem efter middagen.	Vi tog oss hem när middagen var slut.	Preteritum av gå
Hon har redan gått.	Hon är inte kvar; hon lämnade platsen tidigare.	Perfekt med supinum
Ser du huset där borta?	Kan du urskilja huset längre bort?	Presens av se
Jag såg Anna på bussen i morse.	Jag fick syn på Anna på bussen tidigare i dag.	Avslutad händelse i preteritum
De har aldrig sett snö.	Fram till nu saknar de erfarenhet av att se snö.	Erfarenhet uttryckt med perfekt
När kommer tåget?	Vilken tid anländer tåget?	Presens kan syfta på en planerad tid
Bussen kom tio minuter sent.	Bussen anlände efter den planerade tiden.	Preteritum av komma
Vad gör du i kväll?	Vad har du för aktivitet i kväll?	Presens av göra
Jag har gjort klart rapporten.	Rapporten är färdig nu.	Resultatet är relevant i nutid
Läraren sa att lektionen var inställd.	Läraren meddelade att det inte blev någon lektion.	Den vanliga kortformen sa
Vi fick hjälp av en granne.	En granne hjälpte oss.	Preteritum av få
Hon har tagit med sig kaffe.	Hon har kaffe med sig hit.	Perfekt av ta
Det blev mörkt tidigt.	Ljuset försvann tidigt.	Bli beskriver en förändring
Nycklarna låg på köksbordet.	Nycklarna fanns liggande på bordet i köket.	Preteritum av ligga

Eftersom förklaringarna också är på svenska visar den andra kolumnen betydelsen med enklare eller alternativa ord. Det ger samtidigt träning i att förstå samma innehåll utan att översätta via ett annat språk.

Vanliga misstag

1. Infinitiv används i stället för presens

• Fel: Jag gå till jobbet varje dag.
• Rätt: Jag går till jobbet varje dag.
• Varför: Efter subjektet behövs här presensformen går. Infinitiven gå används exempelvis efter att eller kan: att gå, kan gå.

2. Presens används om en avslutad händelse

• Fel: I går går vi hem klockan nio.
• Rätt: I går gick vi hem klockan nio.
• Varför: I går placerar händelsen i en avslutad dåtid, så verbet står normalt i preteritum.

3. Preteritum sätts efter har

• Fel: Hon har gick hem.
• Rätt: Hon har gått hem.
• Varför: Efter har används supinum, inte preteritum: har gått, har sett, har kommit.

4. En regelbunden ändelse läggs till ett oregelbundet verb

• Fel: Vi gådde dit. / Jag sedde honom.
• Rätt: Vi gick dit. / Jag såg honom.
• Varför: Gå och se har egna preteritumformer. Formen måste läras in tillsammans med grundformen.

5. Kort vokal eller konsonant skrivs fel

• Fel: Jag har gåt hem. / Vi har set filmen.
• Rätt: Jag har gått hem. / Vi har sett filmen.
• Varför: Supinumformerna gått och sett skrivs med dubbel konsonant. Uttalet och stavningen hör ihop med att vokalen är kort.

6. Ligga och lägga blandas ihop

• Fel: Jag har lagt på soffan hela dagen.
• Rätt: Jag har legat på soffan hela dagen.
• Varför: Ligga – låg – legat beskriver ett läge. Lägga – lade – lagt betyder att placera något: Jag har lagt boken på bordet.

Användningsnoteringar

Sa och sade

Både sa och sade är korrekta preteritumformer av säga. Sa är mycket vanligt i både tal och modern skrift. Sade kan kännas mer formellt eller berättande, men skillnaden gäller stil, inte grundbetydelse. Supinum är alltid sagt: Hon har sagt det förut.

Gett och givit

Av ge används både gett och givit som supinum: Jag har gett honom boken och Jag har givit honom boken. Gett är mycket vanligt i nutida vardagsspråk. Det kortare infinitivet ge är normalt; formen giva förekommer främst i äldre, högtidligt eller fast språk.

Varit i standardskrift

I ledigt tal kan man höra vart där standardspråket har supinumformen varit, till exempel Jag har vart hemma. I neutral och formell skrift bör man skriva Jag har varit hemma. Formen vart har dessutom en annan standardbetydelse som frågeord för riktning: Vart går du?

Oregelbundet betyder inte ovanligt

Benämningen handlar om hur verbet böjs, inte om hur ofta det används. Verb som vara, ha, göra, gå, komma och få tillhör språkets vanligaste ord. Just därför är det effektivare att lära dem tidigt än att vänta tills alla regelbundna verb känns säkra.

Utöver grunderna

Det här behöver man inte behärska fullt ut på A1-nivå, men formerna dyker upp senare och hjälper till att förklara systemet.

Vokalväxlingen har mönster, men inget enda mönster räcker

Många starka verb kan grupperas efter återkommande vokalserier:

• skriva – skrev – skrivit
• dricka – drack – druckit
• springa – sprang – sprungit
• binda – band – bundit

Sådana familjer kan underlätta minnet. De fungerar däremot inte som en säker regel för alla nya verb. Man kan inte alltid gissa rätt form enbart från infinitiven. Kontrollera därför ett nytt verbs huvudformer i en ordlista.

Supinum är inte samma sak som perfekt particip

Former som ofta blandas ihop är supinum och perfekt particip. Supinum står efter har eller hade: Hon har skrivit brevet. Perfekt particip beskriver ofta något som ett adjektiv och kan böjas efter ordet det hör till: ett skrivet brev, den skrivna texten. För nybörjaren räcker huvudregeln har/hade + supinum; participböjningen kan läras separat senare.

Tempus kan användas berättande

I berättelser är preteritum den normala formen för en kedja av avslutade händelser: Hon kom in, såg brevet och satte sig. I livligt tal kan presens ibland användas för att göra en berättelse mer närvarande: Då kommer hon in och ser brevet. Det kallas ibland historiskt presens. Det förändrar inte verbens böjning, men det förklarar varför presens ibland förekommer tillsammans med en berättelse om dåtid.

Oregelbundna former finns i sammansatta verb

Ett verb kan behålla grundverbets oregelbundna former när ett prefix läggs till. Förstå böjs förstår – förstod – förstått, med samma centrala mönster som stå – står – stod – stått. Återkomma böjs återkommer – återkom – återkommit. Betydelsen måste fortfarande läras för varje verb, men kopplingen till grundverbet gör formerna lättare att känna igen.

Övningstips

1. Lär in fyra former som en rytm. Säg till exempel gå – går – gick – gått och se – ser – såg – sett högt. Lägg sedan till en kort mening till varje form.
2. Sortera efter användning, inte bara alfabetiskt. Börja med fem mycket vanliga verb: vara, gå, se, komma och göra. Skriv en mening i presens, en i preteritum och en med har för varje verb.
3. Leta efter hjälpsignaler i riktiga texter. Markera verb efter har och hade och kontrollera att de står i supinum. Markera sedan tidsord som i går och förra veckan och hitta preteritumformen i samma mening.

Ett enkelt självtest är att täcka över tre kolumner i verbtabellen och återskapa dem från den form som syns. Växla vilken kolumn som är synlig; det är svårare och mer användbart än att alltid börja från infinitiven.

Relaterade begrepp

• Förkunskap: Presens — visar hur svenska verb används i nutid och att samma form gäller för alla personer.
• Nästa steg: Preteritum — samlar regelbundna och oregelbundna dåtidsformer i ett gemensamt system.
• Nästa steg: Perfekt — fördjupar konstruktionen har + supinum och skillnaden mellan perfekt och preteritum.